Riksdagens partier har enats om en ny principmodell för arbetslöshetsförsäkringen. Men stora motsättningar finns kvar som grundar sig på två diametralt motsatta ekonomiska teorier.

Det står nu klart att den parlamentariskt tillsatta Socialförsäkringsutredningen har enats om en ny principmodell för a-kassan.

Om riksdagens partier till och med enas om detaljerna i framtidens a-kassa är det i sanning sensationellt.

A-kassan är ju själva sinnebilden för de motsatta ekonomiska teorier som styr alliansens respektive oppositionens syn på arbetslöshet och arbetsmarknad.

Det är heller ingen hemlighet att utredningen tidigare var nära att kapsejsa runt a-kassan.

Men trots den nya framgången är det nödvändigt att vara realistiskt. En del grundläggande motsättningar har övervunnits men andra återstår.

På den välkomna plussidan finns att alliansen nu godkänt två fundamentala förändringar i a-kassan: dels att taket i a-kassan måste höjas, dels att avgiften till a-kassan måste vara enhetlig och låg.

Visserligen har Anders Borg i realiteten gjort denna kursändring endast för att få till stånd den jobbpakt som parterna och regeringen just nu förhandlar om, men likväl är det ett fall framåt mot en bättre fungerande a-kassa.

Kanske kan också direktivet om en obligatorisk a-kassa lösas genom att slutförslaget, som huvudsekreterare Irene Wennemo antyder, kan lägga sig nära det förslag som TCO tidigare presenterat.

I det föreslår TCO att a-kassan splittras i en grundersättning som omfattar alla och en ytterligare ersättning som betalas ut till a-kassemedlemmar.

Den absolut svåraste knäckfrågan ligger dock på ett mer principiellt plan.

Motsättningarna runt a-kassan är nämligen inte gripna ur luften. De följer två diametralt motsatta ekonomiska teorier som är svåra, för att inte säga omöjliga, att få ihop.

På ena sidan har vi oppositionen, främst S och V, som ser a-kassan som ett medel för att göra arbetsmarknaden mer flexibel och få rätt person till rätt arbete.

En hög a-kassa ökar rörligheten på arbetsmarknaden, den håller uppe efterfrågan i ekonomin och gynnar företags och branschers möjlighet att utvecklas.

En hög kassa gynnar alltså en växande konkurrenskraftig ekonomi och håller därmed också nere arbetslösheten.

Mot det kan ställas alliansens syn på a-kassan som den minimilön som arbetslösa minst vill ha för att över huvud taget ta ett jobb.

Får de arbetslösa inte tillräckligt mycket mer i lön om de tar ett jobb än vad de får i a-kassa väljer de att vara arbetslösa onödigt länge, antar alliansen.

Med låg a-kassa tvingas de arbetslösa alltså ta ett nytt jobb snabbare, möjligtvis ett lägre betalt jobb men ändå ett jobb.

Med lägre a-kassa pressas också lönerna ned överlag, vilket enligt alliansens egen teori gör att arbetsgivarna kan anställa fler.

Låg a-kassa är alltså själva navet för den borgerliga linjen att sänkta löner, sänkta ersättningar och sänkta arbetskraftskostnader är den rätta vägen om vi vill ha låg arbetslöshet.

Att ekonomin fungerar sämre, och att både konkurrenskraft och efterfrågan sjunker, verkar de tyvärr inte ha tänkt på.

Det har däremot många ekonomer tänkt på.

Den gamla neoliberala tes som alliansens linje stöder sig på har redan många gånger motbevisats i empirisk forskning.

Även Sverige 2006–2012 kan nu läggas till de exempel som visar att en utstampad a-kassa inte alls minskar arbetslösheten.

Däremot har den urholkade svenska a-kassan skapat en stor otrygghet och fattigare svenskar.

I dag står en majoritet av alla arbetslösa utan någon som helst a-kasseersättning. Och en mycket stor del av övriga arbetslösa måste trots ersättning förlita sig på socialhjälp eller anhöriga för att överleva.

Kan det lösas med blocköverskridande överenskommelser är det utmärkt.

Men de stora principfrågorna återstår.