Varselvågen har väckt frågan om krisavtal till liv.

En rad industriföretag har kommit med propåer om att anställda bör gå med på kortare arbetstid och lägre lön för att undvika uppsägningar. Från centralt fackligt håll har kraven avvisats, medan lokala företrädare visat större öppenhet.

Men när är det ekonomiskt försvarbart att gå med på korttidsarbete för att på så sätt dela på arbetslösheten?

Att arbetsgivarna kommer med dessa krav är helt naturligt. Finanskrisen öppnade dörren för något som tidigare varit tabu, och ur ett företagsekonomiskt perspektiv är yrkandet fullt logiskt.

Det enklaste sättet att snabbt minska kostnaderna när efterfrågan viker är att låta de anställda gå ner i arbetstid och lön. När det vänder uppåt har man kvar dem på avlöningslistan och kan utan krångel låta dem jobba heltid igen.

Och om det går åt skogen kan de ändå sägas upp längre fram. Genom att låta lönekuverten ta stöten från konjunkturens svängningar kan företagen hålla uppe vinstmarginalen.

Men att något är företagsekonomiskt fördelaktigt innebär inte att det är samhällsekonomiskt gynnsamt. I vissa krislägen är korttidsarbete direkt skadligt för ekonomin.

Om krisen beror på att kostnaden för produktion i Sverige är för hög, eller att företagen saknar förmåga att konkurrera med omvärlden, då leder minskad arbetstid och lägre lön till att anställda blir fastlåsta i jobb som ändå inte bär sig. Resultatet blir lägre effektivitet i näringslivet, vilket i sin tur sänker tillväxten. Det hela slutar med högre arbetslöshet och lägre löner överlag.

Kortare arbetstid för att över­vintra en nedgång kan bara för­svaras om det rör sig om en kris orsakad av ett efterfrågefall. Denna typ av kriser kännetecknas av att företag och hushåll av olika anledningar skjuter upp sina investeringar och inköp, vilket innebär att efterfrågan efter en tid kommer tillbaka.

Men att efterfrågan försvagas räcker i sig inte för att motivera särskilda krisuppgörelser.

Företag som inte klarar att övervintra normala nedgångar utan att laborera med de anställdas arbetstid och lön saknar ofta långsiktig bärkraft. Vid utdragna svackor riskerar sådana åtgärder att göra att varslen skjuts upp för att förverkligas senare. Med tiden ökar då också sannolikheten för att efterfrågan inte återvänder i samma form.

I stället är det vid djupa, tillfälliga och kortvariga efterfrågekriser som korttidsarbete är samhällsekonomiskt motiverat, eftersom dessa äventyrar även livskraftiga arbetstillfällen och värdefull kompetens.

Finanskrisen är ett praktexempel på en sådan. Då drabbades svensk ekonomi av ett mycket stort fall i efterfrågan orsakat av svårigheter att finna finansiering eftersom finansmarknaderna inte fungerade. När läget normaliserades återvände efterfrågan snabbt.

Dagens lågkonjunktur är av en annan art. Ingen bedömare räknar med en djup nedgång i form av ett brant fall i ekonomin.

2009 krympte den svenska ekonomin med fem procent. Inte ens de mest pessimistiska bedömarna tror att Sverige i år eller nästa kommer att ha en tillväxt under en procent. Det innebär att en ganska normal nedgång väntas.

Huruvida den pågående nedgången är tillfällig kan också diskuteras. Svackan beror på att hushåll och stater i Europa och USA har för stora skulder. I sina försök att sanera drar de åt svångremmen, vilket hämmar tillväxten. Även om det knappast rör sig om en permanent kris så brukar inte uppstädningen efter en finanskris kunna beskrivas som tillfällig. Samtidigt står vissa av de branscher som pressas allra hårdast inför betydande omdaningar, företagen har helt enkelt för stora kostymer.

Så medan den senaste finanskrisen var kortvarig, lär den påföljande skuldkrisen bli en utdragen historia. Skuldsanering är en segsliten process oavsett om det rör sig om hushållsekonomi eller statsfinanser.

Men det finns ett läge där krisavtal och korttidsarbete skulle vara motiverat: Det är om alla prognosmakare har fel, och Sverige drabbas av en djup och snabbt övergående kris.

Med det rådande arbetsmarknadsläget skulle då kostnaderna för uteblivna krisavtal bli större än vanligt. Den redan höga arbetslösheten minskar uppsagdas chanser att få nya jobb, och den långa kön av arbetslösa innebär samtidigt att lediga platser på andra ställen kan fyllas även utan fler sökande. Om företagen säger upp folk och efterfrågan hastigt återvänder så kan den försämrade matchningen på arbetsmarknaden också bädda för rekryteringsproblem. Något som brukar höja inflationstrycket och följas av räntehöjningar, vilket i sin tur spär på arbetslösheten.

Grundfrågan blir därmed: Tror vi på prognoserna?