Kamp mot rasism lönar sig i längden

Christer Mattsson arbetar mot rasism och intolerans i skolor. Han börja­de som ”toleransfanatiker” men har blivit mer måttlig i sina ambitioner. – Om jag hade haft som utgångspunkt att eleverna inte bara skulle sluta vara nazister utan också bli världsförbättrare och hbtq-anhängare, då hade jag kunnat lägga ner mitt projekt direkt.

Intolerans hänger ihop med makt. En sverigedemokrat med järnrör kan göra mer skada om han också är riksdagsledamot. Hos en arbetsgivare kan även en låg grad av intolerans få stora konsekvenser. Christer Mattsson är expert på att jobba för ökad tolerans – men ordet möter ofta visst motstånd.

Christer Mattsson bestämde sig för att bli lärare när han gick på gymnasiet. I den pojkdominerade klassen var sexismen och rasismen ständigt närvarande. Ska han vara ärlig, säger han, bekymrade eller påverkade det honom inte särskilt mycket. Tills den dagen klasskamraterna skrev ett brev där de protesterade mot en mattelärare. Hon var invandrare och kunde inte tillräcklig svenska, hon var kvinna och förstod sig inte på pojkar, ansåg de.

– Det var ett rasistiskt, sexistiskt och antisemitiskt brev de fick ihop. Jag fick hela klassen emot mig. Och den närvarande läraren ingrep inte, han var teknologilärare och tyckte inte att det var hans sak.

I den stunden bestämde sig han för att bli lärare, en lärare som såg till hela människan.

– Jag är historielärare och jag älskar mitt ämne, men jag älskar mina elever mer, säger Christer Mattson, nu också chef för enheten Trygga ungdomsmiljöer i Kungälvs kommun.

Själv har han ändrat sin egen syn på tolerans radikalt:

– Från ståndpunkten att tolerans är att få någon annan att se världen som man själv ser den, till att få människor att vilja delta i ett samtal om hur världen ser ut, och att man kan tolerera olika ståndpunkter så länge man inte har för avsikt att göra någon illa.

Vid diskussioner om tolerans brukar nästan alltid några säga att de inte gillar ordet, att vi ska kräva mer av människor. (Till exempel Qaisar Mahmood, tidigare huvudsekreterare i Integrationspolitiska kommittén, under ett seminarium på bokmässan i Göteborg i år, där de båda deltog).

– Jag kan förstå ståndpunkten. Men de reflekterar inte över att de då säger: ”Jag tolererar inte dem som ser på världen på ett annat sätt än jag.”

I hans klasser har det funnits aktiva nazister.

– Om jag hade haft som utgångspunkt att de inte bara skulle sluta vara nazister utan också bli världsförbättrare och hbtq-anhängare, då hade jag kunnat lägga ner mitt projekt direkt.

Själva ordet att ”tolerera” någon, kan bli nedsättande, därför vill han fokusera på ordet ”tolerans” som ett tillstånd som finns och som kan förändras.

– Men även om ordet tolerera inte är det bästa, så kan vi vara överens om att det är bättre om någon säger att jag tolererar homosexuella, än att jag hatar dem och jag vill att de ska dö.

Vi kan enas om att ta avstånd från vissa saker, som pedofili eller nazism, men vi kan inte tvinga på någon en positiv syn på saker.

Det kan vara lite krångligt, det här, säger han:

– Men om jag kan få högstadieelever att förstå det här – och det kan jag om jag bara får tid på mig – så tror jag att alla kan göra det, säger han.

2010 blev han Anna Lindh-stipendiat för sitt arbete mot rasism och främlingsfientlighet. I år har han tillsammans med Magnus Hermansson Adler kommit ut med metodboken Tio lektioner om tolerans. Genom historiska berättelser, från bland annat Förintelsen, försätts eleverna i svåra situationer, där de i en fantasieggande form förutom att lära sig fakta får bearbeta berättelsen i relation till egna erfarenheter och livsvillkor. Han är en av experterna knutna till utredningen om våldsbejakande extremism, som demokratiminister Birgitta Ohlsson tillsatte i somras.

Christer Mattssons arbete lyfts också fram i regeringens utredning om effektivare arbete mot främlingsfientlighet. Betänkandet presenterades i november under namnet Främlingsfienden i oss, och utredaren Bengt Westerberg slår fast att det största hotet mot utsatta grupper är den vardagsrasism som många människor gör sig skyldiga till. Han föreslår ett lärarlyft i mänskliga rättigheter för att förbättra skolornas förebyggande arbete.

Christer Mattssons arbete med toleransklasser är lönsamt i längden – men kostsamt i den årsvisa resultaträkningen. Lektionerna sträcker sig över ett år och inkluderar en resa till Polen och Förintelsens minnesplatser. En ännu opublicerad resultatkalkyl från år 2000 och framåt, visar dock att verksamheten är ”extremt lönsam” för kommunen.

En aktiv nazist kan kosta uppåt 30 miljoner kronor. Också Bengt Westerberg förespråkar tidiga, långsamma och genomtänkta satsningar på toleransundervisning. Temadagar kan däremot stigmatisera, i bästa fall bara vara bortkastade pengar.

Christer Mattsson tycker att betänkandet är bra, men anser att Westerberg faller i fällan att skilja extremism från vardagsrasism hos ungdomar i skolan. Det är inte ovanligt att skilja på hardcore-rasister och allmänintoleranta och sedan bestämma sig för att inrikta sig på en av grupperna. Men vad gör extremisten extrem? Hur vet man vilka åsikter som är skadligast för samhället? Vid en given tidpunkt är det lätt att klassa till exempel Anders Behring Breivik som extremist, några år tidigare som en i raden av islamofober.

– Ska eleverna dömas utifrån handling finns inte många extremister i klassrummen. Ska de dömas efter åsikter? Då kan man konstatera att de som har de mest hårdföra åsikterna förmodligen inte kommer att få en position som påverkar samhället så mycket.

Många han möter är oprivilegiera­de barn. Det är inte de som kommer att sitta på en anställningsintervju och neka någon som heter Muhammed tillträde till arbetsmarknaden, säger han.

Är det konsekvenserna av åsikterna som ska stå i centrum ska inte fokus läggas på extremisterna, anser han. Snarare de framtida beslutsfattarna och arbetsgivarna, de som kommer att hamna i samhällets toppskikt, även om de är intoleranta i en lägre grad. En intolerant arbetsgivare kan göra större skada än en extremist i marginalen.

Bättre är i stället att satsa på en samlad utbildning för ökad tolerans, oavsett barnens utgångspunkter.

I början av 1990-talet var Christer Mattson, enligt sig själv, en ung och rättfärdig lärare som med självsäkerhet tog sig an stökiga elever.

– Jag gick in med känslan att jag skul­le debattera och besegra nazismen, säger han.

En ”toleransfanatiker”.

Men under en resa till Polen med en av de första toleransklasserna – där det fanns elever som förnekade Förintelsen, som stödde nazismen, där flertalet var intoleranta i största allmänhet, andra bara nyfikna – förändrade en elev honom radikalt.

Under besöket på Birkenau grät alla, och Christer Mattson kände sig nöjd. Alla utom Madelene, men hon började gråta under resan hem. Han tröstade henne, ”det kan ta lite tid för känslorna”, nu var han mycket nöjd.

Men Madelene blev arg och sa att hon grät för att hon sedan lågstadiet hade sett till att laga mat till sin lillasyster och inför resan förberett portioner i kylen.

Nu oroade hon sig för om hon gjort för lite mat.

– Det som drivit henne mot utanför­skap och aggressivitet var inga nazistiska idéer. Men de nazistiska idéerna fick förstås näring av det hat, den ångest, ledsamhet och frustration som hon upplevde i sin vardag. Därför vad det totalt meningslöst för mig att debattera med henne.

Sedan dess tar hans diskussioner alltid utgångspunkt i hur människor kan hamna i svåra situationer. Inga utpekanden, ingen aggressivitet.

– Vi har betytt jättemycket för varandra, Madelene lever att bra liv i dag. Hon var en stark kvinna som gjorde fantastiska saker, och för henne var det viktigt att möta en vuxen som kunde bekräfta henne i det viktiga jobb hon gjorde.