Förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin gjorde, förlåt, målade en tavla till en välgörenhetsauktion på temat livslust. Ett verk han valde att kalla för ”Arbetslinjen: det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten.”

Denna tavla är den ena utgångspunkten för Turteaterns nya föreställning Den nya gudomliga komedin. Den andra är uppsalasociologen Roland Paulsens bok Arbetssamhället, som är en lättillgänglig och skarp kritik av vår syn på lönearbetet som tillvarons yttersta mening.

Pjäsen är väl förankrad i sin Kärrtorpsmiljö, där teaterpubliken kan blicka ut över de söndagssnurrande torktumlarna hos Svenska bostäder tvärs över förortsgatan och där mackan Fas 3 är teatercaféets godaste. Chèvre, valnötter och honung åt den som står längst från arbetsmarknaden.

Dante Alighieri skrev Den gudomliga komedin i början av 1300-talet och berättade om paradiset, skärselden och helvetets olika kretsar. Hos Turteatern är det den duktiga och högpresterande kvinnan Ida som gör samma vandring – fast i svensk, arbetsmarknadspolitisk tappning. Liksom Dante är hon i mitten av sin levnads bana och har gått vilse. Trots att hon skött skolan, feriejobbat, utbildat sig och sedan jobbat stenhårt har hon inte funnit svar på frågan: vad är meningen med alltihopa?  Marika Holmström gestaltar skört och finstämt den där tidstypiska vilsenheten.

På vägen genom helvetets kretsar, där syndarna blir mer förtappade ju längre in hon kommer, möter hon dem som hoppat av gymnasiet och dem som lever i dagdrivande passivitet och flum. Typ sitter och klinkar små sånger på sina gitarrer dagarna i ända. Inget som accepteras i arbetslinjens Sverige.

”Livet blir meningsfullt om man har ett sammanhang. Alla tycker det”, säger Robert Sjöbloms karaktär och ger därmed röst åt samhällets överideologi.

I de vällustigas krets dväljs de som mer uppskattat sina semestrar än sina arbeten och som givetvis får utstå ett evigt straff för detta.

Bland de förtappade möter vi filosofer som Aristoteles, Hanna Arendt, Marx och även Roland Paulsen. Dessa, som vågat tala emot idén om lönearbetet som livets mening får hinkar på huvudet så ingen kan uppfatta vad de säger.

Och skärselden, den eviga pinan, är förstås arbetsförmedlingen, där de passiviserade arbetslösa dompteras av en överspeedad, ständigt leende coach gestaltad av Madelen Evertsson. Hon och Nina Rudawski, båda praktikanter från teaterhögskolan i Malmö, håller tempot och tajmingen på en hög nivå föreställningen igenom.

Jag skrattar högt nästan hela tiden och upplever bland annat en mycket underhållande stumfilmsparodi, öppna referenser till Chaplins Moderna tider och Bo Widerbergs Ådalen 31.

Och paradiset? Vad är paradiset i arbetssamhället? I Turteaterns tappning är det där som gränsen mellan arbete och fritid är utplånad och allt är jobb, inget är jobb. I paradiset är chefen din förebild och vän, du är social för att utveckla nätverk och sover för att bearbeta arbetsprocesser.

En paradisdröm som alltmer genomsyrar samhället utanför teatern, inser jag. Drömmen om arbetet som lekplats och socialt rum, där man får spela pingpong på arbetstid, bara man betalar tillbaka med sin kreativitet. En medelklassdröm om fullt upp på jobbet, där all bekräftelse kopplas till arbetsplatsen.

En mardröm vi numera villigt stiger in i eftersom avgrunden arbetslöshet är ett fullt realistiskt hål att ramla ner i.

Föreställningen väcker frågor om vilket rörelseutrymme som egentligen finns mellan att älska jobbet och falla ner i utanförskap. Det ständigt lurande hotet om arbetslöshet och den totala maktlöshet det medför gör oss lydiga och lojala.  Att riva av sina timmar och sedan gå hem till en rik fritid finns det allt mindre möjlighet till. Så för oss som fortfarande har ett jobb återstår bara alternativen älska jobbet eller håll masken och käften.

Kristina Mattsson