Det finns vissa påståenden man hör och tänker; javisst så är det ju – bara för att glömma bort dem till nästa gång. Ett sådant påstående är Vi är varandras arbetsmiljö. För så är det ju. Dålig stämning på jobbet kan göra livet surt långt efter att man kommit hem.

Häromdagen blev jag påmind om det där med att vi är varandras arbetsmiljö i ett ovanligt sammanhang. Jag blev tvungen att flyga från en liten flygplats med ett litet flygbolag. Vi var bara tio passagerare men planet var så litet att det kändes fullbokat.

Redan när jag stiger ombord slår ­purserns sinnesstämning emot mig, som en tryckvåg. Han är smal som en fotomodell och ler med bländvita ­tänder fast han är sprickfärdig av ilska.

Jag sneglar försiktigt på honom under säkerhetsdemonstrationen. Han sliter ilsket i flytvästens tåtar medan han rabblar instruktionen. Han drar sig inte för att sucka ljudligt mellan två meningar för att signalera hur själsdödande han tycker att hans
jobb är och hur ofattbart lite han bryr sig om oss. Det enda som fattas är att han också ska himla med ögonen.

När han är klar önskar han trevlig resa men han spottar ut orden så att de blir en hotfull väsning i mikrofonen.

Han påminner mest om en flygplans­kapare. Fast han gör vad han ska. Han serverar kaffe och te och hjälper en gammal tant med säkerhetsbältet. Men han gör allt med nätt och jämt återhållet ursinne. Han är omild mot tanten och lyckas ställa ner min pappersmugg med kaffe med en smäll på bordet, så att det nästan stänker, men bara nästan. Hela han är så explosiv att han inte borde ha kommit igenom säkerhetskontrollen.

Jag har nästan aldrig varit flygrädd men nu… Tänk om piloten är lika trött på sitt jobb? Och vill demonstrera det med att tänja på säkerhetsmarginalerna under flygningen?

Det är lite fascinerande. Jag reser i jobbet. Jag är hans arbetsmiljö och han är min. Fast vi inte är arbetskamrater, förstås. Det är inte jag som gjort honom sur men det är så svårt att låta bli att påverkas. I många andra sammanhang skulle jag nog börjat grubbla över vad jag gjort för fel.

Väl nere på marken igen funderar jag över vilka avtryck jag själv gör hos andra under deras arbetstid. Den här gången kommer jag nog ihåg det lite längre: Vi är varandras arbetsmiljö. Vid sidan av allt som står på skyddsombudets checklistor och som ligger i trivselkommitténs förslagslådor. En bra gemenskap kan göra det ljusare att gå till jobbet även kommande, nattsvarta decembermorgnar.