Omforma tidsgränserna i sjukförsäkringen till stödjepunkter vid vilka de sjuka får ökad rätt till rehabilitering.

Den tanken prövar nu LO:s välfärdsutredning, som ska lämna sina första förslag om sjukförsäkringen i december.

– Allt fler anser att tidsgränserna i sjukförsäkringen är en styggelse, säger Kjell Rautio, utredare vid LO och ansvarig för sjukförsäkringsfrågor inom LO:s välfärdsutredning.

– Tidsgränserna gör att pressen ensidigt riktas mot den enskilde. Vår tanke är att de borde göras om till stödjepunkter som markerar rättigheter för den försäkrade, så att pressen i stället riktas mot dem som verkligen kan leverera rehabilitering.

Vid en viss tidpunkt i sjukskrivningen skulle den sjukskrivna till exempel ha rätt till en rehabiliteringsplan från sin arbetsgivare. Om arbetsgivaren inte gör en sådan skulle arbetsgivaren få stå för sjuklön till den anställda, tänker sig LO-utredarna.

– Och om det är uppenbart att en arbetsgivare inte tar sitt rehabiliteringsansvar skulle hen kunna få bekosta omställningen till ett jobb hos en annan arbetsgivare, säger Kjell Rautio.

Strikta tidsgränser då arbetsförmågan prövas är kärnan i den reform av sjukförsäkringen som regeringen sjösatte den 1 juli 2008, den så kallade rehabiliteringskedjan. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har ofta sagt att fördelen med rehabiliteringskedjan är att den gör att det är bråttom: Bråttom att pröva alla möjligheter till anpassade eller nya arbetsuppgifter på den sjukskrivnas gamla arbetsplats, och bråttom att se sig om efter nytt jobb.

Kjell Rautio ifrågasätter den etablerade uppfattningen att det är bättre ju snabbare försöken att komma tillbaka i arbete inleds. Han finner stöd i en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen från december 2011. Den visar att sjukfrånvaron och övergången till förtidspension inte minskar, utan tvärtom ökar när Försäkringskassan griper in tidigt i sjukfallet med kartläggning av rehabiliteringsbehovet och utredning av möjligheterna att börja jobba igen.

Kjell Rautio hänvisar också till forskning av sociologerna Bengt Starrin och Daniel Melén, som tyder på att personer som står långt från arbetsmarknaden trycks bort ännu längre när de utsätts för ökad press.

– Grundtanken bakom regeringens tidsgränser kan alltså på goda grunder ifrågasättas.