En pjäs som anklagar

I ett TV-inslag spådde Olof Palme en gång att framtidens berättelser skulle komma från förorterna. Han fick kanske mer rätt än han anade, tänker jag vid premiärföreställningen av Teater Fryshusets Medans vi faller (inte att förväxla med filmen Medan vi faller, även om pjäsen är släkt med den). Huvudrollsinnehavaren Sebastian Stakset (Sebbe), medlem i hiphopgruppen Kartellen och uppväxt i förorten Farsta, vittnar om sitt/rollens liv: Värdetransportrån, drogmissbruk, fängelseår med barnsaknad. Hans berättelse är större än hans egen – ett utsnitt av fattiga, uträknade människors liv i dagens Sverige. En annan av rollerna, före detta flickvännen Jasmine som avslutar sitt liv med en heroinöverdos när inga andra utvägar längre verkar möjliga, spelas svartskimrande av Alejandra Goic.

Anklagade är både alliansens och socialdemokraternas Sverige.

”Det här är på riktigt! Det här är en ingen fucking teater!” utbrister Sebastian Stakset och stirrar på oss med sin alltför gamla, livströtta, för en stund glödande, 25-årsblick. ”Det finns krigsskadade vita på min linje. Utanförskapet har ingen färg.” Han har återtagit ordet från Fredrik Reinfeldt.

Victor Estby