En järnvägare är död. Förolyckad under ensamarbete.

Vi var arbetskamrater på den tiden då vi järnvägsanställda fortfarande var samlade i ett och samma företag.

Vi arbetade på bangården. Med godståg och persontåg, omväxlande. Tidiga morgnar, sena kvällar, alla tider på dygnet gick vi och sparkade loss bromsblock, vi slet med nerisade koppel och luftslangar. Vi satte ihop tågsätt, delade andra.

Nu är hon borta. I en olycka när hon arbetade ensam, skötte själv både lok och vagnar. Denna jävla hets och stress i arbetet. Dessa ständiga besparingar på personal.

Hon fick betala med sin kropp och sitt liv.

Åke Johansson

Veckans Motord...

...är ett sorgeord. Varje lördag morgon publiceras en ny samtidskommentar i dikt, prosa eller bild. Läs dem alla!