Ord och mod

Poesifabriken heter Tidskriften 10-tals mobila satsning på att bredda förståelsen och intresset för att läsa och skriva poesi. Under en timmes workshop introduceras barn och ungdomar i poesi och får prova på att skriva själva. De flesta har aldrig kommit i kontakt med poesi tidigare, vilket bara det är en förunderlig tanke om vilket slags samhälle vi har, där poesin, det som sjunger i människans bröst sedan så länge, lever ett osynligt liv på en mycket liten gata som bara få känner till. Nu vill man leda in de ovetande på de här små gatorna. Visa att här får ni också gå, om ni vill.

Poesipedagogerna, som de kallar sig, inspiratörer som åker ut till skolorna där man önskar ge barnen en upplevelse av poesin, är alla från hem där kulturen och poesin tidigt kom in i deras liv. Beställarna av Poesifabrikens workshop är hittills skolor i Huddinge, Haninge och Järva.

Temat för dagens workshop i Husby är mod. Det är inget som Poesifabriken kommit på, de använder oftare ord som kan vara lättare att greppa, som att skriva en dikt om fåglar, det kan nästan alla. Men nu ska det handla om mod, önskar rektorn. Att barnen ska våga stå upp för sin åsikt.

Kanske menar hon säga nej till något hon själv inte vågar neka. Kanske ett förtryck hon själv snurrar runt i dag efter dag.

Flickan i slöja på den röda mattan i klassrummet denna augustilördag är tveksam till poesins kraft. Tjejen i glitterjackan tar det mer på allvar. Hon tänker att poesin har man för att trösta när det händer något hemskt, som krig och begravningar.  På dikten hon släpper upp med ballongen har hon skrivit om fred.

Men man kan inte bli modig av att skriva poesi, det är vad hon tänker.

Vad är mod? Hittar man modet i peppigt positiva aktioner om att våga? Är inte mod just det andra, att sätta en fot i en dörr som vill stängas, att bli det där gruset i skon som skaver?

Jag fotograferar barnens dikter när de släpps upp i skyn. Upp över förortscentrum. Det är modigt att skriva en dikt, tänker någon. Det är modigt att gå på en kyrkogård när det är mörkt eller göra en perfekt volt på en gymnastikmatta av röd galon, tänker en annan. Jag tänker att mod också är våga sätta sig upp mot de tankar därute som skiktar detta samhälle. Som gör att det ska finnas behov av att boka någon som kan leda de unga in i poesins värld, när kulturen så mycket blivit underhållning.

I senaste numret av nättidskriften Populär Poesi lyfter man fram musiklyriken. Det är också poesi. Poesi som finns i barnens och ungdomars vardag på ett kanske naturligare sätt. Och kanske har det inte så stor betydelse vad vi kallar det, bara vi använder orden för att beskriva vår verklighet, våra drömmar och vår sorg – vågar uttrycka oss om det som är viktigt för oss. Det är också mod.

Jane Morén