Plötsligt blev jag trött på att tjata om folkbildning och bestämde mig för ett experiment: vad kan en kultursida och en kulturredaktör säga om läget i Syrien?

Beträffande den politiska analysen är jag i händerna på den information som finns att tillgå, och som alltid måste behandlas varsamt.

Men finns det inte en tänkbar möjlighet att använda folkbildningens resurser för att skissa på hur ett politiskt förståelsearbete skulle kunna se ut och vad det skulle kunna få för konsekvenser?

Kulturen är vapenlös. Men just därför den kan bidra med urskillning på sina egna villkor. Håll till godo:

*

Utvecklingen i Syrien är en mänsklig tragedi nästan bortom vad som är uthärdligt att tänka på. Militärmakt riktad direkt mot oskyldiga. Eliten skyr inga medel för att hålla sig kvar, trots att de på sikt är dömda att falla. Och delar av den väpnade oppositionen har heller ingen respekt för människoliv. Det är fortfarande högst oklart vad som hände under massakern i Houla.

Om vi räknar bort en militär intervention som en möjlighet – det skulle förstöra ändå mer – vad finns då kvar att engagera sig i, personligen och på politisk nivå?

Jag tror att ett demokratiskt bistånd kan förbereda för det läge som uppstår när Assad-regimen störtats och/eller flytt och även ingjuta förnuft i den pågående galenskapen.

Resurser för att stötta samarbete mellan de oppositionella krafterna inom och utom landet skulle kosta en bråkdel av eventuella militärutgifter, och dessutom vara konstruktivt. Jag tänker särskilt på exilregeringen Syriska nationalrådet, som leds av Uppsalabon Abdulbaset Sieda.

Kontakt med en mångfald av röster om Syriens historia, nuläge och framtid skulle även förbättra informationsflödet till oss här långt borta, så att det blir möjligt att göra ständigt uppdaterade tolkningar.

Däremot måste vi säga extremt mycket nej till de röster – varav flera kallar sig antiimperialistiska – som förordar att låta regimen sitta kvar för att bevara stabiliteten. Och som därför ägnar sig åt misstänkliggörande av de existerande motkrafterna.

Upproret i Syrien är en del av en världsomspännande, spontan resning mot grundläggande samhälleliga orättvisor, som bara berikar ett utvalt fåtal. Däri ligger en grund för identifikation och förståelse.

Ett demokratiskt bistånd skulle därför lära även Sverige mer om hela den värld vi ingår i. Bortsett från våldsförlöpningarna finns det både likheter och kopplingar mellan våra orättvisor och omvärldens, så att ökad förståelse av Syrien lär oss mer även om vår egen belägenhet.

På det privata planet kan man försöka ta reda på så mycket som möjligt utan att genast hemfalla till partitagande. Till höger finns en lista på några bra författare, en lista som säkert kan fyllas på i det oändliga.

På det politiska planet är det dags att omgående, i katastrofhjälpstempo, investera i grundläggande demokratiska institutioner som förbereder för ett fritt Syrien, och för kommande omvälvningar också i andra stater som styrs av hänsynslösa eliter.

Några fynd

(Förutom många bra överiktsartiklar på sistone, t ex denna av Magnus Norell på Utrikespolitiska Institutet.)

Allt som skrivs av UNT:s Aron Lund, inklusive boken Drömmen om Damaskus, som finns i pocket.

Douglas Murray i Wall Street Journal om omvärldens politiska hållningar till Syrien.

Alain Gresh i Le Monde Diplomatique om Syriens plats i den arabiska våren.

Patrick Cockburns artiklar i Counterpunch, till exempel den här om den politiska laddningen av konflikten mellan sunniter och shiiter.