Ett nytt språk till den nya människan

”Många som varit på kurs och lärt sig termerna
börjar genast tala om bruttonationalprodukten.
För andra är frågan teknisk, retorisk, teoretisk.
Sedan börjar de exemplifiera och fjärmar sig
raskt från kärnan i min fråga:
Hur gick det med socialismen?”
Stig Sjödin

Möteslokalen

florsocker över tysta gångvägar
vi träffas för att plantera lite ljus i ett mörkt decennium,
lite hopp i hopplösheten,
lite motstånd i allt som bara rinner under broarna

i parken står tre barn och försöker skotta fram gungorna
tunna armar lyfter tung snö
envist
tålmodigt
beslutsamt

vi skulle behöva göra som barnen i parken
som med snö upp till midjan lyfter sina spadar
och hackar sig fram mot gungställningen
ett spadtag åt gången

när det börjar snöa vet de
att enda sättet att nå fram
är att skotta fortare
mer beslutsamt

ger de upp får de aldrig flyga tyngdlöst
genom luften

.

Här

det blir inte enklare än såhär
vi kan inte röra oss närmare
gatorna är gator
fabrikerna är fabriker
människorna är människor

det är hit vi nått
till en höstnatt i en glänsande våt stad
bilarna är bilar
gatlyktorna är gatlyktor
asfalten är asfalt

det är härifrån vi rör oss vidare
mot nya städer, människor, drömmar
där gatorna är en rörelse
fabrikerna våra
och människorna kamrater på väg
mot samma folkkök

.

Låt oss prata om de små förändringarna

låt oss prata om de små förändringarna
i språket,
med vilka ögon vi ser på varandra
bakom disken
på kaféet

vill ni veta något om förtvivlan
i ögonblick
då vi inte vågar lita på löftet
om att vi nu inte
orkar mer

ska vi säga något om mekanismerna
bakom vokalerna vi formar
för att beskriva
tyngden de vill att
vi ska bära

vill ni höra de mjuka orden om att
vi nu slutat ställa oss frågan
om det finns hopp eller inte
och istället stavar det ordet med
bokstäverna i löftet
organisering

vill ni se ordens betydelse i kroppshållningen
hos oss som med varje muskel
känt minnet komma tillbaka och
vågat höja blicken,
bära våra kroppar
rakryggat

eller ska vi nu tala om hur mycket hårt man måste
sätta emot
för att kunna tala om förändringarna i blickarna
sättet vi ser på varandra
på spårvagnen till jobbet

för om vi ska kunna tala om det mjuka
måste vi först stålsätta oss
och bli så hårda att
det mjuka inte når in

 .

Rädda djur

det är inte så att vi är ensamma,
vi tillsammans kan inte vara
ensamma

den enkla logiken är den svåraste
hur en plus en kan bli tre
hur mycket starkare man blir om man ställer sig upp
hur vi ser att tillsammans hjälper vi oss själva
genom varandra

vi måste våga lära oss hur vi hör ihop
att vi har byggt en stad här jämte andra städer,
i ett land jämte andra länder
att vi är tankar bredvid andra tankar

vi är rädda djur
vi är smarta djur

när vi tittar ut i ett becksvart universum
tänker vi inte ”omöjligt”
vi bygger ett skepp

vi måste se människorna runt om oss
lära oss räkna till tre

vi måste bygga ett skepp

.

Befrielsen

så det är såhär det är
skiten man vadar sig igenom
blir trampad på
inordning

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielse

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar, halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädje

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisa

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraters ögon
tysta arbetsplatser
livegna

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelning av resurserna
hopp

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger
socialismen är här
nu

 .

Ett nytt språk

jag tänker mig socialismen som ett brev
någonting på väg hit
ett meddelande vi skriver tillsammans
har skrivit på så länge
ett forum där vi möts för att hitta ett nytt språk
till den nya människan

jag tänker mig socialismen som en dröm
en dröm vi drömmer tillsammans
har drömt så länge
en plats där vi möts för att göra
verkligheten mer verklig och drömmen
överflödig
ett torg, en sal, ett fikarum
där vi sitter kring ett bord med
ett brev om en dröm som inte behöver något
frimärke, adress eller brevbärare
där själva ordet är en riktning mot platsen
där människan inte är en fara för människan

jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling

.

Ett möjligt samhälle

jag har burit ett minne
av en framtid vi har
framför oss

ett hopp gömt någonstans
bortom lobbyister och samförstånd

en styrka bakom förlusterna
någonting mellan oss
som blixtrar
som elektricitet

för där ditt hopp gett upp
min styrka
där mina krafter tagit slut
din röst

jag har ett minne
av ett möjligt samhälle

där långt borta ligger väldigt nära
och rörelsen bär oss framåt

det är tidigt
vi är ännu för få
ropen nu bara viskningar
vreden endast en vibration i din tysta röst

men jag har burit ett minne
av ett möjligt samhälle
en framtid vi har framför oss

där ingen jobbar för någon annan
men alla arbetar för varandra

om det möjliga samhället
vet jag en sak säkert:
inga stämpelklockor sitter innanför dörrarna
till platsen där varje människa
gör vad den förmår
för att få vad den behöver

Jenny Wrangborg