Bemanningskungen

Klockan var fyra på morgonen i det kyliga grönsaksmagasinet. Chefen, Olle, såg ut som ett troll med rödsprängda ögon och det tunna håret på ända då han körde in sin truck i ett lastbilssläp samtidigt som han ropade:

”Visst är det här skitkul!”

Vi är ett gäng bemanningsanställda som åker runt och jobbar på olika företag i Stockholm. En del av de fastanställda föraktar oss. Kanske är de rädda att vi ska ta deras jobb och de påpekar gärna att vi inte kan alla handgrepp lika bra som de.

Men vi har inte jobbat där i decennier och de skulle bara vet hur mycket vi kan om skanning med olika handdatorer och att köra allt från små ”elbollar” till stora brädgårdstruckar. Eller hur man stuvar rätt i postburar så att alla paket kommer med på bilarna som ska ut i landet.

Så vi tar det med jämnmod då de kallar oss ”julmiffon” när vi hjälper dem med att klara julruschen. För egentligen vill vi inte ha deras jobb. Istället är det friheten som lockar oss. Att kunna ta en dag ledigt när det är lugnt för att sedan ställa upp, en för alla, alla för en när det kör ihop sig. Och det gör det nästan jämt, med massor av övertid.

Jag hade just börjat provjobba åt ett åkeri efter en lång sjukskrivning för ett skadat knä, då jag mötte Olle en tidig morgon bland lastbilssläpen utanför Dagab i Jordbro.

Jag kände honom lite grann sedan tidigare, vi skakade hand och han sa:

”Fan vad roligt att se dig och att du är ute på banan igen!”

Det hade inte känts något vidare att slita från fem på morgonen när jag hade kunnat ligga och dra mig till tolv. Men med hans klapp på axeln och fasta handslag bestämde jag mig för att ta tag i saker och ting och så småningom gick jag över till hans bolag. ”Visst blir man trött på sig själv ibland!” var de hårdaste ord Olle sa till mig under de år jag jobbade åt honom. Det var efter att jag råkat välta en pall med mandariner som rullade ut som orange bollar över golvet i ett fruktmagasin.

Vi gjorde en Ålandsresa om året med fruar och flickvänner. Vid det obligatoriska personalmötet i färjans öl- och vodkabelamrade konferensrum, kunde Olle säga:

”På det här företaget har ni inte rätt att vabba era barn. Ni ska stanna hemma när dom är sjuka!”

På senaste resan med Birka Princess förklarade han att det gick bra för företaget. Kunderna var nöjda över lag och jobben strömmade in.

”Vi har klarat oss bra från skador i år också. Det är bara den här posten som sticker ut …”  Han pekade på whiteboarden där åttiotusen kronor var inringat med rött tusch

”Och det var jag!” sa han glatt och höll upp handen. ”När jag välte två pallar oxfilé!”

Det största jobb vi fick var att packa varor åt ett åkeri i Täby.

Den åkeriägaren var minst lika utvakat hålögd som Olle och också det lilla hår han hade stod på ända då han jobbade dygn i sträck.

För att inte tala om chaufförerna. De körde fjärrbilar på nätterna ner till Växjö och Jönköping och distributionsbilar i Stockholm på dagarna.

”Full fart spar tid” och ”Jobba på, jag tar böterna”, sa åkaren på omisskännlig värmländska.

Åtta man hade Olle där som mest. Men jag trivdes aldrig hos åkeriet. Jag var där i några dagar men jobbet var för stressigt och enahanda till och med för en envis ”inhyring” som mig.

När jag frågade en chaufför hur det egentligen gick för åkeriet skakade han på huvudet och gick sin väg.

Men inget kunde rubba Olles goda humör. Då jag ringde och sa att det var färdigjobbat sa han:

”Då fixar vi något annat. Bra folk ska ha bra jobb!”

Posten i Tomteboda blev nästa anhalt. Tillsammans med mc- och dörrvaktsgänget som jobbade där fyllde jag postvagnarna till bredden, rullade ombord och surrade dem på trailersläpen som gick ut i landet för vidare sortering.

Fast det började bli problem med lönerna hos Olles ”Job team bemanning”, de kom sent ibland. Vi blev förbannade men vi fick lita på Olles ursäkter och sorgsna uppsyn. När pengarna till slut kom försäkrade han att det var sista gången det strulade.

”Kom igen nu grabbar”, sa han. ”Vi är ju bäst!”

En del trodde att det var Olles privatimporterade amerikanska bilar som gjorde att lönerna släpade efter.

Under vårvintern uteblev lönen plötsligt helt för en del av oss för att sedan komma droppvis, några tusen i taget. I början ringde Olle upp, beklagade dröjsmålet och försäkrade att pengarna skulle finnas på kontot nästa dag.

Det gjorde de oftast inte och så småningom fick vi veta att det var den hålögde värmländske åkaren i Täby som, inte helt otippat, låtit bli att betala sina fakturor. Det började också bli svårt att nå Olle om man inte ringde från dolt nummer.

Vi var inte sena att agera. Flera av oss sa upp sig – via sms. Då ringde han upp med ett förvånat ”Varför?”

”Gissa!” var väl det vanligaste svaret.

Paniken låg på lut för flera av oss som hade familjer med lån och räntor för hus.

Men trots att det råder stor arbetslöshet går det oftast att finna ett jobb för vana kroppsarbetare, och de flesta på firman fick ett på en gång. En del på byggen, andra som chaufförer eller på lager och flyttfirmor. Några passade också på att  ta ett par månaders a-kassesemester medan jag själv fick jobb som truckförare på ett bryggeri.

Lite synd tyckte vi nog om Olle som blivit blåst av värmlänningen. Ända tills kollegan, Tommy, som märkligt nog var med i tjänstemännens fack, kollade upp saken och vi fick veta att Olle hade två bolag.

En egen firma som var skuldsatt med flera miljoner. Där tog han in alla inkomster. Sedan pytsade han över pengar och betalade ut lönerna via aktiebolaget, utan att skatta för dem. För att därpå försätta aktiebolaget i konkurs och alltså själv ha blivit skuldfri genom inkomsterna i sin enskilda firma. I det läget var det ingen avancerad gissning att skattemyndigheterna skulle vända sig till oss anställda och kräva in skattepengarna.

Nu återstod bara att försöka få in våra pengar och vi stämde Olle så att det sjöng om det. Dels från facket av de som var med där, dels i domstol.

När vittnespapperen och inställelsetiderna till domstolarna började dimpa ner i brevlådan och jag läste omdömena om Job team bemanning på nätet kändes det ändå sorgligt

”Han lurar sina anställda, vilket till sist också går ut över kunderna”.

Jag hade stött ihop med Olle under många år och visste att han börjat köra lastbil som tolvåring åt sin pappa mellan Stockholm och Luleå. Olle körde på nätterna när inga konstaplar kunde se honom medan pappan sov i bingen bakom sätena. Om han råkade växla fel i de långa backarna längs Höga kusten vaknade gubben och röt:

”Växla ordentligt ungjävel!”

Av någon anledning skulle fackets rättegång om mina saknade löner och semesterersättning hållas i Gävle tingsrätt. Eftersom jag antog att tingsrätten låg mitt inne i stan bestämde jag mig för att ta tåget dit.

När jag gått ombord fick jag plötsligt syn på Olle. Han satt ensam i en avdelning med fyra säten. Men han såg ut genom fönstret så jag kunde smita förbi och sätta mig i nästa vagn.

Då tåget rullade ut från Stockholm Central och passerade Karlberg och rangerbangården i Tomteboda tänkte jag att detta var väl ändå själva fan.

Han hade lurat oss på löner och pensionspengar och vi hade varit oförsäkrade hela tiden. Och här satt jag och tryckte när han kanske skulle hävda samma sak i rätten som han gjort med en annan anställd; att han aldrig sett honom tidigare.

Långsamt reste jag mig och började gå mot hans plats i tåget.

Han satt försjunken i industrilandskapet utanför tågfönstret och fick inte syn på mig förrän jag damp ner snett emot honom. Då höjde han på ögonbrynen, gjorde en grimas och fortsatte se ut.

Blodet rusade upp i skallen på mig, jag knöt händerna men det enda jag fick fram var.

”Åker inte du bil?”

Nu vände han sig mot mig och jag såg hur magert hans ansikte blivit och hur det plirigt flyktiga som funnits i hans blick hade försvunnit och ersatts av något stillsamt grått.

”Bilarna är borta.”

”Vadå, har fogden tagit dom? Blev du inte av med skulderna när du konkade aktiebolaget?”

Inget av hans snabba ordvändningar fanns kvar då han svarade.

”Allt står inte i Justitia. Det finns andra som också kan reglera skulder.”

”Så du har ingenting?” Sa jag misstroget, övertygad om att han ändå hade ännu ett ess i rockärmen. ”Varför i helvete gjorde du då allt det här?”

Han såg frågande på mig.

”Gjorde vadå?”

”Startade firman och blåste oss! Trodde du verkligen att du skulle ro iland det när du hade flera miljoner i skulder från början? Du har ljugit hela tiden och nu är vi på väg till en rättegång.”

Han såg åter ut genom fönstret där industrierna bytts mot fält och gles barrskog. Så skrattade han till.

”Gjort är gjort. Jag tog en chans och det fattar  du väl ändå att jag inte ville gå omkring och vara fattig.”

David Ericsson