Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast i en av de tre första domarna om vad arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden är.

För att få sjukpenning krävs till en början att du är för sjuk för att klara ditt vanliga arbete, eller ett annat arbete hos din gamla arbetsgivare. Men efter 180 sjukdagar räcker inte det: Fortsatt sjukpenning förutsätter att du inte heller kan försörja dig genom förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden i övrigt.

Vad det betyder har varit lite oklart. Är det ett hårdare villkor för sjukpenning än det som gällde före 1 juli 2008, nämligen att du får sjukpenning om du inte klarar ”normalt förekommande arbete”?

Regeringen och den politiska oppositionen har tvistat flitigt om den frågan. Högsta förvaltningsdomstolens domar ger kanske inte ett entydigt svar.

– Men domstolens formuleringar tyder ändå på att den ser ”den reguljära arbetsmarknaden” som ett vidare begrepp än ”normalt förekommande arbete”, anser Philip Eldon, förbundsjurist vid LO-TCO Rättsskydd, efter en första snabbanalys.

Ur förarbetena till 2008 års lagstiftning lyfter Högsta förvaltningsdomstolen särskilt fram att bedömningen av om en person kan arbete eller inte ska göras i förhållande till ”varje typ av arbete” utom arbeten som ”även utifrån en nationell arbetsmarknad är mycket udda och sällan förekommande”.

– Med det gamla begreppet, normalt förekommande arbete, innefattades inte arbeten som krävde mer än en väldigt ringa anpassning till den sjukas förutsättningar, säger Philip Eldon. Arbete på den reguljära arbetsmarknaden ser ut att omfatta även mer anpassade jobb.

I en av domarna, som gäller en kvinnlig lokalvårdare, slår Högsta förvaltningsdomstolen fast att stillasittande, fysiskt lätt arbete som inte förutsätter konditionskrävande förflyttningar ryms på den reguljära arbetsmarknaden. Eftersom kvinnan klarar sådant arbete har hon inte rätt till sjukpenning.

En annan dom gäller en kvinna med kraftig artros, som leder till nedsatt rörelseförmåga, nedsatt kraft i händerna inklusive nedsatt greppförmåga i vänster hand, och hindrar gång nerför trappor och backar och längre sträckor på plan mark.

Enligt Arbetsförmedlingens utredning klarar kvinnan maximalt arbete på halvtid, förutsatt att arbetsmiljön och arbetsuppgifterna är optimalt anpassade till hennes sjukdom (vilket de också är i hennes arbete på en kvinnojour). Högsta förvaltningsdomstolen finner att kvinnans arbetsförmåga är nedsatt med en fjärdedel i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden.

Högsta förvaltningsdomstolen poängterar i en av domarna att en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen mycket väl kan vara vägledande när Försäkringskassan beslutar om sjukpenning. Ett viktigt klarläggande, anser Philip Eldon.

– I många mål har Försäkringskassan hävdat att Arbetsförmedlingens utredningar saknar betydelse.

De tre domarna har på sätt och vis begränsat värde. Efter många turer i riksdagen har ju den samlade oppositionen drivit igenom en återgång till det gamla begreppet, normalt förekommande arbete, från den 1 juli 2012. Men under en övergångstid kommer många sjuka att bedömas enligt de regler som infördes 2008.