En plågsam resa
För det mesta är jag djupt försjunken i en bok eller en tidning när jag åker tunnelbana. Inte bara för att gömma mig för andras blickar. Lika mycket för att jag tycker om att läsa. Det händer då och då att jag läser för länge. Tåget slår igen dörrarna precis framför näsan. Så står jag där med min bok i näven och väskan och jackan i den andra, nyss uppflugen från stolen. Det brukar kännas lika snopet varje gång.
Men idag är det något som får mig att flytta uppmärksamheten från boksidorna.
Det är lördag. Jag är ledig, på väg in till stan för att handla lite. Jag bor långt ut, två stationer från ändhållplatsen. Trots att vi var många som väntade på perrongen i morse fanns det gott om plats i tåget när jag klev på. Det är fördelen med att bo långt ut, man får alltid sittplats. De flesta människor tar en fönsterplats om de kan på tunnelbanan. Inte jag. Jag sätter mig vid gången och lägger ena benet över det andra för att jag har märkt att folk ogärna kliver över någons ben för att sätta sig. Jag kan få sitta för mig själv ända till Aspudden ibland.
Det är så jag sitter när de kommer in. De fyra människorna som sätter sig på bänkparet tvärs över gången från mig. De som får mig att lyfta blicken från bokstäverna.
Kvinnan som går in först är vacker. Och välklädd på ett ovanligt sätt så här långt från stan. Hennes hår är svart, blankt och klippt i en skenbart enkel page. Hon bär en svart kappa med diskreta knappar och fickor. Tyget faller tungt. I halsen har hon en ljus chiffonghalsduk som gläntar litet och visar ett pärlhalsband. På benen blanka nylonstrumpor och pumpsen är av skinn. På händerna, i den ena håller hon en Mulberryväska, har hon smidiga svarta skinnhandskar. Hon ställer sig i gången vid sidan av de lediga platserna och släpper fram en flicka i åttaårs åldern. När hon gör det vinkar hon nästan omärkligt med pekfingret på högra handen. Anvisar platsen.
Flickan sätter sig i färdriktningen, vid fönstret och kvinnan slår sig ned utanför, närmast mig. Flickan är lika välklädd. Svarta lackskor med skotskrutiga rosetter på. Vita strumpbyxor. Nedanför hennes blå kappa syns en kilt. Hon har blå fingervantar och en baskerliknande mössa med samma rutmönster som på skorna. Håret som sticker fram är svart.
Jag tror att jag lägger märke till dem för att kvinnan går först. Mammor brukar inte göra det. De brukar gå sist. Dessutom är de är tysta. Så tysta att det hörs.
Med ryggarna mot färdriktningen sätter sig två andra. Först en kille som ser ut att vara åtta, nio år med jeans, jeansjacka och kepa. Han har jackan öppen över en tröja med något känt sportmärke på. Gymnastikskor på fötterna. Håret är blont och kortklippt. Intill honom klättrar det upp en liten flicka. Hon har ingen jacka. Bara en randig, lite för liten tröja ovanpå en blommig klänning som är väldigt kort. Hon har varken mössa eller vantar, men graningekängor och röda strumpbyxor. Hon ser inte ut att ha fyllt fem år ännu. Hennes tunna blonda hår är för långt för att var klippt och för kort för att sättas upp.
När den lilla klättrar upp och sätter sig kommer hennes graningekängor farligt nära damen i svarta kappan. Jag ser hur hon drar åt sig benen för att inte strumporna skall gå sönder eller kappan bli smutsig. Men hon säger inget. Hon säger inget heller när flickan börjar vifta på sina röda ben och slå kängorna i plåten under sätet. Fast pojken, som jag antar är hennes storebror, får en blixtrande blick från kvinnan. Då tar pojken fast i graningekängorna och säger:
”Nu sitter du still!”
Jag försöker koncentrera mig på min bok, men det är svårt. Bokstäverna formar sig inte till några ord. Verkligheten är alldeles för påträngande. Så hör jag ett samtal på engelska. När jag tittar upp ser jag att det är pojken med kepan och flickan med lackskorna som pratar. De sitter mittemot varandra och konverserar.
Samtidigt är den lilla flickan halvvägs upp över plexiglasväggen bakom. Hon har ställt sig på sätet och lyckats få ena benet över kanten genom att hålla sig i stolpen och häva sig upp. Det ser livsfarligt ut att hänga så där. Särskilt som tåget närmar sig en station och snart skall bromsa. Ungen kan kastas handlöst av inbromsningen.
Jag sneglar på den eleganta damen. Hon sitter med knäna ihop och handväskan ovanpå. Handskarna har hon tagit av sig, hon håller dem i samma grepp som handväskan. Det verkar som att hon lyssnar till de båda barnens samtal. Ungen uppe på plexiglaset ser hon inte åt.
Min blick sitter fast på flickan. Plötsligt vänder sig pojken mot gången och ser att jag tittar. Snabbt vrider han sig och får tag i det röda benet som hänger ned och fångar henne precis när tåget tvärbromsar.
”Sitt still, har jag ju sagt”, ryter han.
Kvinnan mittemot ser helt lugn ut. Möjligen är hon lite road.
Själv försöker jag låta bli att titta. Jag lyfter upp boken som legat tungt i knät, men klarar inte av att ta in texten. Jag håller den framför mig, gömmer mig i låtsasläsandet och fortsätter iaktta allt som händer på andra sidan gången.
Pojken trycker ned den lilla flickan på sätet och blänger på henne.
”Varför skulle jag ha dig med,” klagar han. ”Du är bara besvärlig.” Sedan vänder han sig till henne med lackskorna och säger på engelska:
”I get så bored with her!”
De fortsätter sin konversation. Lågmält och belevat. Jag kan inte höra fast jag anstränger mig. Jag spelar min roll, jag ”läser”.
Den lilla flickan sitter stilla nu med benen brett isär och leker med kjolen till sin klänning.
”Så där kan du inte hålla på”, säger pojken och rycker kjolen ur händerna på henne. ”Tänk på att du är flicka”, fortsätter han argt. ”Sätt ihop benen, det ser inte klokt ut som du sitter. Varför tog du den där kjolen, den är alldeles för liten. Och den är ful. Jätteful!” fortsätter han att hacka.
Flickan sitter alldeles stilla, utan att säga någonting. Hon tittar på honom. Jag kan inte se hur hon ser ut, men själv börjar jag att bli arg.
Kvinnan säger fortfarande ingenting.
”Den där randiga tröjan och blommiga kjolen passar inte ihop”, skäller pojken. ”Det är fult!”
”Sluta”, ber flickan.
”Åh, vad jag hatar dig”, väser han samtidigt som han stirrar in i flickans ögon.
”Sluta”, ber hon igen.
Jag klarar inte av att sitta med boken framför näsan. För att komma undan det otäcka tittar jag åt andra hållet, men ser dem i fönstret. Jag försöker fokusera på bergväggen bakom spegelbilden men lyckas inte. Hjärnan går på högvarv samtidigt som klumpen i magen bara blir tyngre och större. Det är närapå olidligt att sitta och höra det som sägs. Jag har bestämt mig för att tro att kvinnan är lackskornas mamma, och att de svenska barnen mittemot är syskon. Men vilken relation kvinnan har till de svenska barnen förstår jag inte.
I fönstret ser jag att pojken viskar i sin lillasysters öra. Flickan slår med handen åt honom, som för att värja sig, men säger inget. Jag ser att hennes mun har börjat vrida sig. Men att hon håller sig från att gråta.
”Christopher! Stop it!” säger äntligen kvinnan med låg bestämd röst. Han som heter Christopher tittar på kvinnan och nickar. Sedan rätar han på sig och säger något till flickan mittemot sig.
Jag vrider blicken från fönstret och tar tag i boken igen, men tittar på den lilla flickan. Hon ser ledsen och ihopknuten ut. Gråten är stoppad med en knövlad mun och ett skrynklat ansikte. Hon sitter och drar i klänningskjolen för att göra den längre. Hon tittar på den andra flickan, jämförande.
”Vad pratar ni om? frågar hon de andra två barnen. ”Jag vill också vara med”, försöker hon.
”Du, lilla fula unge! Du skall sitta still och vara tyst! Du fattar i alla fall inget! Hör du det”, säger pojken med ett tonläge som inte stämmer med orden. Han låter snäll på rösten, fast orden är så förskräckliga.
Nu kan jag inte hålla mig längre utan spänner ögonen i honom för att signalera min avsky. Han svarar med att räcka ut tungan.
”Christopher”, varnar kvinnan. Rösten är låg men skarp. Det låter som om hon är van att bli åtlydd. Det blir hon också. Pojken vänder blicken från mig och kroppen från flickan intill sig. Han och flickan vid fönstret fortsätter sitt samtal. Damen flyttar handväskan från knät till mellanrummet mellan sig och dottern. Så lägger hon handskarna ovanpå väskan och klappar sig med händerna i knät och tittar menande på den lilla flickan.
Hon ruskar på huvudet och stoppar in höger pekfinger i munnen.
”Äckliga unge! Ta ut fingret. Här kan du inte suga,” utbrister pojken och glömmer eller klarar inte av att förställa rösten så att den låter snäll.
Flickan tar genast ut fingret med ett plopp. Hon flackar med blicken och jag ser hur hon grimaserar med munnen. Gråten är inte långt borta nu.
Eftersom jag nu snarare stirrar än tittar dröjer det inte länge förrän jag möter flickans blick. Jag försöker se snäll ut på ögonen. Men hon vrider hela sig ifrån mig. Hon gör det så häftigt att pojken märker det.
”Kan du inte bara sitta still? Måste du hela tiden låta mig skämmas”, säger pojken till henne mellan tänderna.
Min fördämning brister. Jag klarar inte mera. ”Nu får du lägga av! Det räcker nu”, säger jag och märker att jag är på väg att resa mig upp.
”Sköt dig själv du”, svarar han snabbt och räcker ut tungan igen. ”Glo ut genom fönstret. Du har inte med oss att göra.”
”Sch”, hyschar damen i kappan.
Sedan klappar hon sig på knät igen och vill att flickan ska sätta sig där. Tveksamt går flickan med på det.
Själv är jag så upprörd att jag har svårt att andas. Så ser jag att damen har tagit flickans överarm i ett fast grepp. Hennes fingrar vitnar när hon håller runt armen. Då rusar jag upp från sätet. Det är omöjligt att sitta kvar. Jag flämtar, håller boken i näven och väskan i den andra. När tåget stannar går jag ut.
Maria Hamberg
Maria Hamberg
Född 1954. Bosatt i Ullånger i Ångermanland. Författare med bred arbetslivserfarenhet.
Böcker:
På väg till natten (noveller, 2002)
Någon gjorde hålen (noveller, 2004)
Greklandssommaren (roman, 2008)
Drömfabriken (roman, 2010)
Hamberg fick fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2012, med motiveringen:
”Arbetet, arbetsvillkoren och nuet är väsentligt i Maria Hambergs författarskap. Hon skildrar kollektivet och belyser individen. I hennes texter, som utspelas i industrins kärva vardagsverklighet, synliggörs förhoppningar om gemenskap och solidaritet men även förtryck, konflikter och motsättningar. Träffsäkert och utan övertoner visar hon kvinnors utsatthet i miljöer där arbetsvillkoren är starkt präglade av manliga värderingar.
Maria Hamberg tillhör arbetarlitteraturens förnyare. Hon ger den moderna industrins arbetare gestalt och skildrar dem inifrån, konkret och med erfarenhet och delaktighet som bara det självupplevda kan uppnå. I romanen Drömfabriken ger hon en mer nyanserad och djupare bild av arbetet i bilindustrin än den som förmedlas i medias nyhetsrapporter om tillståndet i en för landet viktig näringsgren.”
ABF har gjort en studiehandledning till Drömfabriken, som kan hämtas hem gratis.