Överenskommelser mellan regeringen, facket och arbetsgivarna var en viktig del i den svenska modellen på 1950- och 1960-talen.

Statsminister Tage Erlander bjöd in LO:s Arne Geijer och Bertil Kugelberg till herrgården Harpsund i Sörmland. De diskuterade och formade i stor utsträckning landets ekonomiska politik. Samarbetet återfanns också i ett väl utbyggt statligt utredningsväsende där parterna självklart var med. Och det hela var en manifestation av Socialdemokraternas starka ställning.

Det kallades för Harpsundsdemokratin och var mycket omdiskuterat. Kritiken var dels att riksdagen och oppositionen förlorade inflytande, dels att fackets medlemmar hade mycket lite insyn i överläggningarnas innehåll.

Arbetssättet övergavs mot slutet av 1960-talet då facket radikaliserades och även arbetsgivarna skärpte sin hållning.

Torbjörn Fälldins regering i slutet av 1970-talet försökte sedan skapa ett trepartssamarbete kring lönebildningen, men möttes av misstro från facket. Och det berodde till stor del på att regeringen påverkade förhandlingsresultatet i efterhand genom att ändra skatteskalor och annat.

På 1980-talet försökte den socialdemokratiska regeringen få till stånd trepartsöverläggningar om lönerna och den höga inflationen, men lyckades inte.

Det var först i och med Rehnbergkommissionen 1990-1991 som en ny lönebildningsmodell med stöd från fack och arbetsgivare kunde införas. Kommissionens huvudlinje var låga löneökningar för att hålla inflationen nere och för att stärka industrins konkurrenskraft.

Det är samma tankar som lever vidare i industriavtalet.