Liedman om pseudokvantiteter

Sven-Eric Liedmans nya bok om skolan är full av klokheter i form av täta, väldokumenterade historieskrivningar, samhällspolitiska analyser och bitska formuleringar: ”Den hund som inte behöver hållas i koppel är friare men också lydigare än den som måste hållas bunden.”

Man blir starkare av den, bättre rustad att möta de tokigheter som styr dagens beslutfattande på vägen mot total utarmning av utbildning och forskning.

Till exempel är begreppet ”pseudokvantitet” ytterst välfunnet för att beskriva vad som händer när marknadstänkarna inom det offentliga försöker mäta sånt som inte låter sig mätas.

Samtidigt är Hets! en klippbok som rymmer artiklar från diverse håll, och därför aldrig riktigt samlar sig till en analys av vad skolan är till för.
Visst finns ett genomgående försvar för den enskildes vindlande bildningsgång. Den framstår som motkraften mot marknadisering och kvantifiering.

Men jag hade önskat mig en bok som också inbegrep även dem som skolan inte släpper igenom. Först då blir bilden hel. Eller kanske det är meningen att alla ska bli kreativa?

Däremot är Hets! politiskt oerhört användbar därför att den så väl genomskådar tendenser i samtiden. Och gör mos av en massa skitprat som styr våra liv.

Man kan som exempel ta upp beskrivningen av begreppet ”kompetens”, och i synnerhet favoritordet inom EU ”nyckelkompetens”. Det ordet ägnas ett helt kapitel.

Som den idéhistoriker han är går Liedman först till källan, nämligen en uppsats från 1974 av den tyske ekonomen Dieter Mertens, som uppfann ordet ”nyckelkompetens” men fortfarande avsåg en bildning på bredden.

Sen har detta tröskats genom olika policydokument och finfördelats i delkompetenser, för att till slut anammas av arbetsgivarparten Sveriges Kommuner och Landsting (bland andra).

Men det har skett en del på vägen, och det är här Liedmans skarpblick blir djävulsk.

För det första har kompetenserna formulerats så att de kan mätas med siffror, dvs uppifrån.

För det andra har det smugit sig in ett viktigt element som kallas ”attityd” eller ”vilja”, och som också ska med i poängberäkningen. Liedman kopplar det övertygande till den nya arbetsmarknadens krav på anpasslighet, så som beskrivet av sociologen Richard Sennett: ”den enskilde måste kasta sig mellan olika verksamheter som inte har något inre samband med varandra.”

På så vis har ”kompetens” kommit att i grunden bli synonymt med ”anställningsbarhet”. Det är åtminstone den slutsats jag inte kan undgå att dra av hans begreppshistoriska undersökning.

Som jag till slut vill komplettera med ytterligare en dimension: säljbarhet. Precis som individen ska vara anställningsbar, hör det till grundvillkoren för ett företag att när som helst kunna bli uppköpt. Det gäller därför att alltid ha alla siffror i ordning, för att kunna tillskrivas det rätta värdet när den rätte köparen knackar på.

I och med att förvaltning och offentliga institutioner gradvis kommit att anamma det företagsekonomiska tänkandet, har de även underförstått godtagit att ställa upp på säljbarhet. Vilket i sin tur är en viktig ram till varför allt kolkar ner till pseudokvantiteter.