Krigsförbrytarna i folkhemmet

När tyskarna anföll Ryssland och Baltikum sommaren 1941 avrättades fler människor under de första åtta veckorna än under de tidigare åtta åren av nazistiskt herravälde i Centraleuropa.

En regel hade öppnats, massdödens sigill var brutet. Världen skulle aldrig bli sig lik.

En tysk sjöman skrev den 15 juli 1941 om vad han sett när ghettot i lettiska Kaunas rensades:

”Vid första anblicken verkar det som ett idrottsevenemang. Vi har råkat hamna på en plats där så eller så många krypskyttar skjuts varje dag …  Soldater står runtomkring, jag gissar 600 till 800 man, som tillfredställer sin fasansfulla nyfikenhet.”

Ett stilla duggregn i avlövad skog, kön av dödsdömda som rör sig långsamt framåt, avlägsna skott, dämpade skrik, slag av gevärskolvar, likstanken som dränks i vodka och korv.

Offren fick kliva ner i massgraven och lägga sig med ansiktet mot de tidigare mördades kroppar. Därefter sköts de i nacken. Offren lades omväxlande med huvudet åt andra hållet som sardiner. På detta sätt kunde man mörda 30 000 personer på två dagar. Man använde bara några tiotal skyttar. Den stora styrkan utgjordes av frivilliga som drev folket ur ghettot som renar till slakt. Bödlarna som sköt. Alla frivilliga som hjälpte till. Vart tog de vägen?

Många kom till Sverige, kanske uppemot 1000 krigsförbrytare som alla deltagit i massmord.

Av alla dessa är det bara en enda som dömts och utlämnats för brott mot mänskligheten. Resten levde nya liv i Sverige utan att några frågor ställdes.

Om detta faktum handlar en nyutkommen bok av Mats Deland: Purgatorium. Sverige och andra världskrigets förbrytare.

Boken är en lång, stundtals plågsam resa, snårig och minst av allt insmickrande.

En gedigen forskningsrapport om ett okänt kapitel i Sveriges nutidshistoria.

Boken vimlar av fall. Lettiska polischefer, frivilliga medhjälpare som samlade in de dödsdömdas kläder, stridande soldater i Waffen-SS som deltagit i utrensningar. Många kom till Sverige, fick arbete, levde sina liv i skymundan som vanliga svenskar.

Enligt boken har Sverige tagit emot fler tunga krigsförbrytare än Argentina.

Det var inte så många krigsförbrytare som flydde till Argentina. De flesta bodde kvar i Tyskland, bytte märke på kavajslaget. Eichmanns närmaste medhjälpare Leopold von Mildenstein blev pressekretare för Coca Cola i Västtyskland.

I Sverige valde man att inte se mer än nödvändigt. (Kanske var det som skett ofattbart för ett litet neutralt land som levt i fred under ett och ett halvt sekel.)

Andra världskriget sågs som ett ovälkommet avbrott i det svenska folkhemsbyggandet. Vår lagstiftning var inte förberedd för de illdåd som ägde rum på andra sidan gränserna.

Enligt Östen Undén skulle Sverige: ”undvika utlämningsmål som kunde vålla utrikespolitisk förlägenhet.”

Många krigsförbrytare klarade sig ofta eftersom icke svenska medborgare inte kunde dömas här för brott de gått i utlandet. Efter 15 år skyddades de av de rigorösa svenska preskriptionsreglerna.

Dessutom anställde Säpo och våra militära underättelsetjänster krigsförbrytare som medarbetare. De hade slagits mot Sovjet. För våra underättelsetjänster hade kommunismen alltid varit huvudfienden. Inte Tyskland. Det har alltid funnits ett nära samarbete mellan de svenska och de tyska underättelsetjänsterna.

Från brittiskt håll finns indikationer på att den brittiska landsättningen av fallskärmstrupper i holländska Arnhem hösten 1944 som slutade i en katastrof för britterna avslöjats för tyskarna av den svenska C-byrån, en föregångare till IB

I boken kan man läsa om den amerikanske generalen Pattons besök i Sverige i november 1945:

”Chefen för det svenska flygvapnet general Nordenskiöld menade under middagen att USA borde fälla alla sina atombomber över Sovjetunionen omedelbart medan man hade den fantastiska fördelen av att ensamma ha tillgången till atombomber.” (Amerikanska legationen till secretary of state 19/12 1945 classified files.)

Att hantera krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten handlar ytterst om att fastställa det statliga våldsmonopolets gränser. En spärr mot framtida övergrepp.

Vad skulle hända om svenska soldater blir skyldiga till grava övergrepp i Afghanistan?

Vi hjälper CIA att transportera fångar till stater där tortyr är en ovidkommande fråga.

Ingen går fri. Inte ens Sverige.

Boken rör vid en fråga som aldrig besvaras, kanske inte kan besvaras.

Bär var och en av oss på ett inre bråddjup?

De som hjälpte till i Lettland var hjälppoliser.

I dagens Sverige finns dörrvakter, privata vaktbolag och medborgargarden. Vad är det för känslor som mobiliseras som gör att de som misshandlar under en fotbollsmatch plötsligt deltar i statligt organiserade massavrättningar, eller var de kanske inte ens huliganer och dörrvakter.

Bara ”vanliga” människor. Hemska tanke…

Björn Cederberg