Därför fruktar Kubas regimkritiker USA
USA är ett av få länder i världen som har lagar som gäller utanför det egna territoriet. När norska Scandic Hotel tvingades porta kubaner på grund av USA:s handelsblockad blev det skandal. Helt plötsligt var USA:s aggressionspolitik ett hot mot skandinaviska affärsintressen och inte bara mot fred och frihet. Men det som kubanerna själva upprörs mest över just nu är fallet med Raysel Sosa Gonzales.
Den 12-årige pojken vann i vintras en teckningstävling för barn som FN anordnat. Men tävlingssponsorn, det japanska företaget Nikon, följer USA:s handelsblockad och vägrar skicka kameror till kubaner. Fallet passar ganska bra in i den kubanska självbilden: vi är bäst på nästan allt men USA-imperialismen saboterar för oss. Tyvärr stämmer den självbilden ganska bra med verkligheten. USA:s blockad mot Kuba är unik i världshistorien.
Fidel Castro är dödssjuk. Och svenska tidningar chockeras över att kubanerna inte utnyttjar maktvakuumet till att störta regeringen. Men ingen som har varit på Kuba förvånas.
Inhemska regimkritiker beredda ta till vapen för att skydda systemet
I Havanna är det inte svårt att hitta människor som är kritiska mot regeringen. Men samma människor är ofta beredda att ta till vapen för att försvara det rådande systemet. Inte för att de tror att Partiet alltid har rätt. (Det är inte östtyskar vi pratar om här utan om ett av världens mest utbildade och upplysta folk). Utan helt enkelt för att alternativet är värre.
Det handlar inte bara om social välfärd utan även om medborgerliga rättigheter. Vad man än tycker om Kuba så är det ett faktum att det råder religionsfrihet, att homosexualitet och abort är tillåtet, och att det inte finns dödspatruller som skjuter oppositionella. Ett faktum som inte ursäktar inskränkningar i andra demokratiska fri- och rättigheter. Men som förklarar varför kubanerna inte är så pigga på att låta USA ta tillbaka landet.
Ingen demokrati i den USA-kontrollerade delen av Kuba
Det alternativ som kubanerna upplever till Castro är inte en parlamentarisk demokrati med alla mänskliga rättigheter tillgodosedda. Utan snarare det ockuperade och sönderterroriserade Irak. Eller i bästa fall en USA-stödd ”demokrati” som Colombia – där närmare fyra miljoner lever som internflyktingar undan politiska förföljelser. Ingen kan heller påstå att demokratiska rättigheter råder på den del av Kuba som USA kontrollerar (Guantánamobukten).
I stället för att uppröras över att kubanerna inte gör som vi, borde vi kanske fundera över vilka alternativ vi har gett dem. Hur demokratisk är den så kallade demokratisering som USA och EU vill genomföra på Kuba?
Kalle Holmqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören