1.
Att vara arbetare kan vara tufft. Man kan vara utsatt för sociala, ekonomiska och kulturella orättvisor. Om man bara läser litteratur som handlar om överklassen kan man dessutom få för sig att man är helt ensam om sina problem. Då känns det lätt extra överjävligt. Men om man läser arbetarlitteratur inser man strax att det finns andra som har och har haft det lika besvärligt. Då kan det kanske bli litet lättare att stå ut. Och kanske blir man rent av benägen att försöka göra någonting åt eländet.

2.
Det finns gott om folk som förnekar att det skulle finnas klasser. Den som läser arbetarlitteratur låter sig dock inte luras. För arbetarförfattarna har under mer än hundra år påmint oss om samhällets klasskaraktär. Arbetarlitteraturen gör dig alltså klok (som en god bok).

3.
De flesta tror att de vet precis hur en arbetare ser ut och beter sig. Men den som läser arbetarlitteratur inser snart att arbetare kan se ut och bete sig nästan hur som helst. För i arbetarlitteraturen trasas schablonbilderna av arbetarna ständigt sönder. Och det skärper vår blick för verkligheten.

4.
När man tar del av det litterära kulturarvet kan man lätt få för sig att vanligt folk inte duger mycket till. De flesta klassiker verkar ju vara skrivna av adelsmän och borgare. Och de idéer och erfarenheter som skildras ligger ofta långt från det arbetande folkets vardag. Men om man läser arbetarlitteratur kan man få upp ögonen för att kulturhistorien inte bara är elitens och att även arbetare kan vara ”stora författare”.

5.
Många tror att arbetarförfattarna idoliserar arbetarklassen. Som alla deras läsare vet är det dock närmast tvärt om. I arbetarlitteraturen skälls det mycket på arbetarna. Ofta anklagas de för att vara osolidariska, obildade eller sakna klassmedvetande. För arbetarförfattarna tycker sig ha rätten att aga dem de älskar. Och denna inställning är både estetiskt och politiskt produktiv.

6.
Folk som inte läser arbetarlitteratur tror ofta att de vet vad de valt bort. Men så är det sällan. Visserligen påstås det ofta att arbetarlitteraturen är si eller så (exempelvis realistisk eller späckad med elände). I verkligheten kan dock arbetarlitteraturen se ut nästan hur som helst. Arbetarlitteratur kan vara politisk lyrik, självbiografisk prosa eller fotoreportage. Det som skiljer den från borgerlig litteratur är det ideologiska perspektivet.

7.
Ibland påstås det att ”invandrarlitteraturen” skulle vara vår tids arbetarlitteratur. Fel, fel, fel. Vår tids arbetarlitteratur är en litteratur som skildrar samhället ur arbetarklassens perspektiv. Begreppet invandrarlitteratur borde vi avskaffa.

8.
Somliga tror att arbetarlitteraturen är estetiskt konservativ. Så är det inte alls. Nästan alla arbetarförfattare har varit estetiskt innovativa eftersom de tvivlat på att man kan skriva radikalt med de litterära redskap som andra klasser skapat. Exempelvis har man experimenterat med modernism, naturalism, dokumentarism och – till och med – språkmaterialism för att skildra världen ur arbetarklassens perspektiv.

9.
Måste arbetarförfattare komma ur arbetarklassen? Nix. Det finns många arbetarförfattare som inte själva varit arbetare. Och det är väl inte märkligare än att borgaren och akademikern Marx kunde vara kommunist. Arbetarlitteraturen är inte någon biografisk, utan en ideologisk, litteratur.

10.
Trots att den svenska arbetarlitteraturen är ett av våra få originella bidrag till världslitteraturen finns det inte särskilt mycket litteraturvetenskaplig forskning på området. Exempelvis har det ännu inte skrivits någon arbetarlitteraturhistoria. (Däremot föreligger sedan några år tillbaka Skånes litteraturhistoria…) Skärp er, litteraturforskare!

11.
För att man ska förstå arbetarlitteraturen bör man veta vad klass är. Klass är en social relation som gör att vissa människor kan berika sig på andra människors arbete. Arbetarlitteraturen handlar om dem som arbetar åt andra. Borgerlig litteratur handlar om dem som låter andra arbeta åt sig. Fast det förstår de borgerliga författarna i allmänhet inte.

12.
Arbetarlitteraturens historia är full av ”renegater”, författare som inte längre velat vara arbetarförfattare och därför drabbats av kritik från arbetarhåll. Det är i grund och botten inte märkligare än att hip-hopare som uppträder på Allsång på Skansen anklagas för att vara sell-outs.

13.
Inom arbetarrörelsen har man ofta varit besatt av litteratur. Hjalmar Branting skrev exempelvis flera artiklar om Viktor Rydberg och inom den ungsocialistiska rörelsen verkar man ha sysslat minst lika mycket med att läsa och skriva poesi som med att planera revolutionen. Dock har arbetarrörelsen ofta varit ganska skeptisk mot arbetarlitteraturen. Tvärt emot vad många tror har arbetarlitteraturen alltså i allmänhet inte varit någon arbetarrörelselitteratur.

Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerad på LO-Tidningens dåvarande blogg försommaren 2010.