Detta är förordet till Victor Estbys bok Vers-Ting, som publiceras med tillstånd från författaren och Karnstedts förlag.

Ska en dagsvers vara vass? Ska den skära genom samtiden som en varm kniv i smör? Ska den vara underhållande? Ska den enbart roa för stunden? Är syftet att underhålla? Är tanken att framhålla vardagens absurda drag med några få pregnanta meningar?

De första dagsverser jag läste var Stig Dagermans ”Dagsedlar”, och snart upptäckte jag de underfundiga verserna av Alf Henriksons förfarna och alltid lika förbluffande fiffiga penna. Att läsa dem var ett språkligt äventyr. Men det finns en uppenbar spänning mellan dessa två hållningar. På flera sätt står de för olika ideal vad gäller skrivandet av dagsverser och deras syfte. Stig Dagerman (1923–1954) använde orden som en del av en politisk kamp, för att ge spridning åt sitt vredesmod inför händelser i samtiden. I kortformen kunde han med några få meningar och i en läsvänlig form formulera sin ståndpunkt. Det blev ofta agitatoriskt effektivt. Och även om Alf Henrikson (1905–1995) inte på minsta sätt vände bort blicken från vad som skedde i samhällslivet var han alltid mer trakterad av vad han kunde göra med orden så att de skimrade, sprakade och sprätte av oväntade språng.

Victor Estby står politiskt avsevärt närmare Stig Dagerman, men han har lärt oerhört mycket – rent hantverksmässigt och stilistiskt och språkligt – av Alf Henrikson. Det skapar en fängslande och konstruktiv spänning i Estbys dagverser. De skildrar och kritiserar ett samhälleligt förfall där de fattiga blir fattigare, där de lytta och sjuka behandlas med förakt och enbart möts av vanvård och avståndstagande. Föraktet för de svaga har återkommit på bred front och blivit nästintill rumsrent i det land som nyss var ett Folkhem. Estbys dagverser är tydliga protester mot ett tilltagande politiskt barbari där människovärdet urholkas.

Samtidigt vårdar Victor Estby arvet från Alf Henrikson ömt med sin omsorg om versformerna. Estby använder olika versmått med stor elegans och en kunnighet som imponerar djupt. Läs till exempel hälsningen till Alf Henrikson, ”Till H – Varsågod (från en yngre kollega)”.

Men Victor Estbys politiska och samtidskritiska dagsverser gör det kraftfullaste och mest bestående intrycket. De tränger ner på djupet, griper tag och ställer invanda tankar på huvudet. De manar till eftertanke och väcker liv i en vilja till förändring.

Det är en stark dos frätande verklighet som drabbar och hemsöker läsaren av Estbys verser i detta urval. Han rör sig i vida kretsar i vårt moderna samhälle. Det finns inget inskränkt i hans hållning. Denna öppenhet är ytterst betydelsefull för hans skrivande.

Victor Estby äger blicken. Han ser verkligen vad som händer. Han låter inte blicken – matt och mättad av de enorma mängder armod som sköljer över oss i tidningar och teve – enbart snabbt passera förbi vad som sker och vad han får syn på. Han har inte nötts ner till likgiltighetens hållningslöshet. Människorna han iakttar och möter stannar kvar på näthinnan, liksom fastetsade för evigt. Och det är genom att använda och ösa ur sina samlade erfarenheter och konkreta upplevelser av samtiden, allt han sett och lärt, som Victor Estby sedan förmår att ge skärpa och skapa ett så övertygande och fängslande liv i sina texter.

Även om många av dagsverserna tar sitt avstamp i en nyhet, en notis eller ett telegram som Estby råkat läsa, ligger ändå styrkan – som får hans dagsverser att hugga till hårt i hjärtat – i hans absoluta närvaro. Han är där. Han distanserar sig inte. Hans inlevelseförmåga är stor, och den är inte av det lättköpta slaget. Jag är övertygad om att många av verserna i detta utmärkta urval har sprungit ur en stor och personligt känd smärta, en vånda och upprördhet som nått honom på djupet.

Victor Estby finner i verserna en väg för att ge uttryck för den smärta och vrede han lider och prövas av. Den ordning som idag härskar i världen och vårt land är skändlig, och Estby skildrar detta med påträngande tydlighet.

Den skoningslösa utsugningen av Tredje världen, soppkökens återkomst från ett svunnet trettiotal, diskriminering av människor enbart på grund av deras härkomst, kapitalets blinda rovdrift där människan behandlas som en vara bland varor utan annat värde än som just ett ting att utnyttjas för att få kapitalet att expandera och växa sig ännu större – och massarbetslöshet och all personlig misär som följer i dess spår. Asylsökande som jagas av polis för att tvingas tillbaka till en säker död i sina hemländer. Svårt sjuka som tvingas att söka arbete annars ställs de på bar backe. Pensionärerna som svälter de sista dagarna före nästa pensionsutbetalning.

Trasproletariatet – för att använda ett ord som kommit ur bruk – har en särskild plats i Victor Estbys dagsverser. Hans solidaritet med de utstötta, de överblivna och bespottade väcker hans vrede, men i minst lika stor omfattning även hans värme. Han lider med dem. Han går vid deras sida. Han förstår dem och solidariserar sig på ett självklart sätt med dem. De får inte förbli anonyma; de kan inte tillåtas försvinna i form av en kylig statistisk siffra över förtidigt döda. De är människor, nästan skriker det mellan rader i många av verserna.

Humorn och den sociala kritiken går hand i hand genom många av Estbys dagsverser. Där är han en värdig arvtagare till upplysningens sätt att skriva satir, och hans litterära rötter vinner mycket och kraftfull näring ur Anna Maria Lenngrens (1754 – 1817) på en gång målande och dräpande sätt att skildra konkreta och enkla situationer. Hon låter i sin poesi vardagshändelserna själva bära på kritiken och vinner därmed omedelbart skrattarna över på sin sida. Det är en teknik som Victor Estby odlar med framgång.

Trots att de bör ha en munter skruv, en pregnant knorr som ska locka fram ett oväntat skratt är Estbys dagsverser skrivna mot en bakgrund av ett mäktigt mörker. Genom sina verser och en entydig politiskt hemvist står Victor Estby pessimismen emot. Han skriver mot uppgivenhet, mot tingens skamliga ordning. Han skriver med ett patos som är bärande och har rättvisans egen kraft. Han får även oss att se vad han sett och tänka vad han tänkt. Samtidigt, trots skratten och den eleganta munterheten, är den samtid Estby skildrar en tillvaro som kräver ett styvnackat motstånd. Där står Estby stadigt förankrad i den folkliga poesin – från Gustaf Fröding till Nils Ferlin – och nära arbetarrörelsens klassiska diktare.

”Glöm inte att det är det svarta i ögat som ser”, skrev Lars Forssell träffsäkert. Det är en sanning som i allra högsta grad gäller Victor Estby.

Crister Enander