Sverige förtjänar inte ett Kent som är bättre än 3 plus
Johannes Klenell går på Kent och får den totala upplevelsen av en helt ok reunionspelning.
Kent, med sångaren Jocke Berg i mitten, tackar publiken när återförenas för sex utsålda konserter på 3 arena i Stockholm.
Låt mig inleda den här texten med ett förtydligande. Jag kan rätt lite om bandet Kent.
Som född 1979 var jag i den kritiska ålder när bandet slog igenom där det var viktigt att saker var rätt.
Minsta tendens av Ulf Lundell fick indie att förvandlas till en braksvennig Kjell Andersson-produktion.
Något som drabbade ett band vars låtar hette typ ”Tapetklister” och där samtliga medlemmar såg ut som Lars Winnerbäck – hårt.
Kent var, liksom, lite… fel. Hade de inte en air av Uno Svenningsson?
Det är alltså först när bandet gått in i sin lackbyxa och kajalpenna-fas som jag och mina närmaste kände någon som helst för Eskilstunabandet.
”Ana att Jocke Berg har ångest”
Nån gång för 25 år sedan sa min kompis Hjalmar att ”man kan åtminstone ana att Jocke Berg har ångest”.
Då var de redan på väg att bli Sveriges största band och därigenom fullständigt ointressanta. Bara hockeykillar ville se arenarock 2003, så även om den skedde helt draperad i vitt.
Kent hade då gått igenom ungefär samma fas som bandet Kite nått i dag. De hade blivit det smala bandet som vanligt hederligt tänkande folk lyssnar på när de vill känna sig unika.
Vi snobbister kunde omöjligt kliva på det tåget för vi befann oss inte ens på samma station. Där missade jag något,
Hypen enorm i svenska medier
Vad jag däremot är mycket intresserad av är betyget 3+.
Veckan före de sex återföreningskonserterna var hypen enorm i svenska medier och har väl egentligen gått på högvarv sedan dess. Med en intressant skillnad från exempelvis Springsteen på Ullevi.
Betygen på gigen har, relativt konsekvent, varit 3+. Det är omdömet som rockkritiker ibland morrar ur sig är ”ett bra betyg” men som alla författare fruktar sedan Aftonbladet införde samma system för sin Litteraturkritik.
Ingen köper en bok som är 3+.
3+ betyder liksom ingenting. Det är en helt ok tillvaro, men inget du skulle resa dig upp ur TV-soffan för. Det är det totala antiklimaxet.
En kompis gjorde misstaget att sätta sagda betyg på en Springsteenkonsert förra sommaren. Han höll på att lynchas av övertaggade fans.
Treorna som ett pärlband
Men med Kent så kommer treorna som ett pärlband, kväll efter kväll. Utan egentliga protester.
En sorts pågående pyspunka där varje kritiker först försäkrar om världen om att just de faktiskt egentligen älskar Kent, kanske mest av alla men där ingen verkar förstå varför de här spelningarna ens finns. Det följer inte medias hypecykel för modern reunionrock.
Och när något är så pass obegripligt bemött är det också intressant.
Addera till det att det här är vår kulturföraktande kulturministers favoritband – trots att de i allra högsta grad är en produkt av den politik hon sett som sitt största syfte att krossa. En kärlek hon har gemensamt med statsministern i det rövarband vi kallar Tidöstyret. Regeringen som sa sig stå för lag och ordning avslöjas nu på löpande band för sina insideraffärer och sitt slarv.
Efter att ha kallat landets filmarbetare bortskämda tärare har kulturminister senaste veckan bjudits in till Kent-poddar för att bli puttrigt folklig.
På något märkligt vis har det revitaliserat Kent – ett band som för tjugofem år sedan beskrev A-kassan som arbetarklassens absolut viktigaste kulturstipendie – att ha blivit Moderatpop. Det har givit dem en helt ny relevans.
Sveriges mest uppriktiga band, som en gång gjorde skivan ”Röd”, vaknar upp i en tid där de blivit symbolen för ett landskap där ord helt slutat betyda något.
Ville uppleva på egen hand
Så jag köpte min vän tillika Timbrofilosofen Johan Norbergs överblivna biljett till tisdagen för att uppleva det här på egen hand.
För att försöka förstå. För lite bakgrund.
Mitt liv har varit högintensivt senaste månaderna, på alla plan. En far med hjärtinfarkt. Ett hysteriskt boksläpp. En bisarr föreställning om att kunna jobba heltid genom allt.
Timmen innan konserten skulle börja klev jag ut ur en TV-studio där ännu en promotionintervju om min bok genomförts en snabb taxiresa till arenan. Möjligen en fyra plus-tillvaro med hjärtat i halsgropen.
Börjar tända av från livet
Väl inne på Tele2 Arena väntade en enorm klocka på scenen som räknade ned till konsertstart. Samt en spelning som var ungefär lika effektivt genomförd som urverket innan.
Fruktansvärt ljud, väldigt snygga skärmsläckare, nästan noll publikkontakt från bandet. I två timmar. Obefintlig ångest från Jocke Berg. Tryggt och professionellt som tillvaron i baksätet på en city-SUV. Det är lite som om de redan förvandlats till ett Kent-hologram bara Jan Gradvall kan älska på riktigt.
Strömlinjeformat är ordet. Och mitt i allt det: en fyrtiofemårig utmattad man, som – ensam i ett folkhav av relativt lyckliga fans – började tända av från livet till ett band som egentligen aldrig betytt speciellt mycket för honom.
En privilegierad medelålders sliten figur på gränsen till utbrändhet som slappnade av lite under en trevlig kväll tillsammans med ett åldrat lika luggslitet Kent. En på alla vis påkostad, pretentiös och verkligen helt ok fjärde sista reunionspelning i ett Sverige som ärligt talat inte förtjänar speciellt mycket bättre.
Tre är ett bra betyg.