Lotta Lundgren och Erik Haags könshårsglädje i Noll stjärnor är helt rätt i tiden

”Ett mycket smutsigt hotell. Könshår överallt”, läser Erik Haag om det albanska hotellet strax innan han och Lotta Lundgren checkar in.

Jag vet inte om meddelandet har nått dig, men vi lever i roastsamhällets tidevarv.

2010-talets hjärtliga påhejningar och uppmuntrande ”Yass queen!”-utrop är ersatta av passivt aggressiva pikar och rena påhopp.

Parisa Liljestrand kände vart vinden blåste när hon under Göteborgs filmfestival kallade svenska filmarbetare för giriga parasiter (skulle utbildningsminister Johan Pehrson säga samma om friskolekoncerner på en skolmässa?).

Sedan dess har bollen varit i rullning.

På Münchens säkerhetskonferens läste USA:s vicepresident JD Vance lusen av hela Europa och vår ovilja att ligga sked med extremhögern.

Och under årets påkostade Super Bowl-halvtidsshow räckte Kendrick Lamar ut ett välkoreograferat fuck you-finger mot rivalen Drake.

Att hata i det öppna är det nya normala.

Haag och Lundgren ligger rätt

Av den anledningen ligger Erik Haag och Lotta Lundgrens nya tv-serie ”Noll stjärnor” rätt i tiden.

Här frekventerar vår älskvärda tv-duo diverse etablissemang vars gemensamma nämnare är att de alla kammat hem katastrofala kundomdömen.

Både Haag och Lundberg är föredömligt hopptimistiska när de tar in på rummet som visar sig hålla betydligt högre standard än omdömen gjort gällande. Det finns till och med en jacuzzi.

”Lotta, det är sju jetstrålar nu!”, ropar Erik Haag med ett barns entusiasm när han plaskar i badet.

När de noggrant inspekterar lakanet hittar de bara ett ynka könshår i sängen. Och som Haag konstaterar i ett citat som omgående bör broderas: ”Ett könshår är inget könshår.”

Noll stjärnor är inte bara en konsekvens av att vi hatar fritt, utan att vi befinner oss i en tillvaro där allt ska recenseras, där allt ska kokas ner till en ett-till-fem-gradig skala. Allt förutom kultur såklart.

Bokbetyg upprörde

När Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström i höstas införde bokbetyg visste kritikerkåren inte vad de skulle ta vägen.

Problemet är inte att kultur och litteratur bedömdes på samma vis som man recenserar ett Foodora-buds kapacitet att leverera en pokébowl.

Utan att kultur knappt recenseras över huvud taget.

Samtidigt som Sveriges kritikerförbund larmar om minimal tillväxt inom den svenska kritikerkåren skriver DN att recensionen som konstform är utdöende.

Någon har uppenbarligen inte besökt Google reviews.

Haag och Lundgren kröner sin kväll i Albaniens huvudstad med en date night på en traditionell albansk, och till fotknölarna sågad, restaurang där de serveras en förkolnad lammskalle där både ögon och tänder sitter kvar i det kremerade kraniet.

”Du kan äta ögat”, hälsar servitören.

Sagt och gjort. Erik Haag bänder loss ögat med senan och allt. Men han spottar ut den hårda hornhinnan som han inte klarar att svälja.

Albansk Elvis Presley

Efter dejten tar de en discotaxi där en albansk Elvis Presley-imitatör sjunger i en skränig mikrofon men missar att stanna vid deras hotell.

Med en sprudlande entusiasm tar paret sig an alla upptåg. Som om de vill motbevisa hatarna, och säga att vissa upplevelser inte går att koka ned till en siffra.

”Det är ett sånt fokus på missnöje. Det är ett tecken i tiden att man ska recensera tillvaron”, säger Lotta Lundgren.

Hon har inte fel. Säg den app där du inte blir ombedd att sätta betyg på allt från UX-design till servicepersonalens underdånighet.

”Låt gå”-mentalitet

Upplevelser som skulle kunna förstöra om inte en semester så åtminstone en kväll blir här filtrerat genom Lundgrens och Haags “låt gå”-mentalitet. 

Också detta skall passera säger de indirekt när de tillbringar natten i en sovalkov i köket hemma hos en albansk familj medan ett släktkalas pågår på andra sidan det skira draperiet.

Positiva överraskningar är de låga förväntningarnas välsignelse. Det kanske är läxan vi ska ta med oss.

Tänk på det nästa gång en utomeuropeisk politiker avfärdar en kontinent med ett avmätt ”Mycket smutsigt. Könshår överallt. Noll stjärnor.”

Då svarar vi: ”Det kunde varit värre.”