Att följa upp 2021 års tv-seriefenomen “Squid Game” är lite som att uppfinna en ny fidget spinner. Det är dömt att misslyckas.

Med Netflix jättehit breakade den sydkoreanska kulturen på allvar i mittfårans stugor. Jämte “Squid Game” framstod landets tidigare kulturexporter som pojkbandet BTS och Oscarvinnaren “Parasit” som obskyra indiepärlor.

Överallt klädde folk ut sig till seriens overalldraperade vakter på halloweenfester, ungar lekte Squid Game-lekar på skolgårdarna och upprörda rektorer skrev insändare om ungar som lekte Squid Game-lekar på skolgårdarna.

Kort kan man sammanfatta serien som ett “Hunger Games” eller “Battle Royale” där tungt skuldsatta får möjlighet till sanering, och kanske också tjäna sig en hacka, genom att sätta liv och lem på spel i en serie dödliga barnlekar.

Öppningsleken grönt ljus, rött ljus – där hundratals tävlingsdeltagare rusar mot en mekanisk docka för att i nästa stund stå blick stilla för att inte bli nedmejade av kulspruteeld – har blivit ikonisk.

Liksom Bong Joon-hos “Parasit” riktade ”Squid Game” en känga mot kapitalismen. Sydkoreaner är bland de mest skuldsatta folken i världen. I ”Squid Game” fick de en chans att ta sig ut.

Ett slags Lyxfällan där utkomsten kan bli värre än att en stockholmare i rosa skjorta säljer ditt Xbox.

Vill se folk dö på kreativa sätt

Andra säsongen tar vid där den första slutade. Den ende överlevaren från förra tävlingen, Seong Gi-hun, ska precis borda ett flygplan och fly. Men innan han kliver på blir han kontaktad av spelets organisatörer. De har honom under uppsikt och har haft det ända sedan han lämnade den mystiska ön.

Samtidigt vaknar polisen Hwang Jun-ho upp ur sin koma. Han dog inte efter att ha blivit skjuten och trillat ner för en klippa i förra säsongen.

Nä, det var inte för de sansade karaktärsskildringarna eller logiska historien vi tittade på “Squid Game”. Vi vill se folk dö på kreativa sätt.

Sjuk skräcktrend

Dessutom ligger det helt rätt i tiden. Det finns en anledning till att den extremt blodiga “Terrifier”-trilogin med clownmördaren Art har gått från skräck-kult till mainstreamunderhållning, och att body horror-rysaren ”The Substance” hyllas som en av årets bästa filmer. Vi vill ha sjuk skräck där motorsågar trycks in i analöppningar. Är det så fel?

I “Squid Game” var samhällskommentaren sällan mer än en ursäkt för oss att götta oss i det snaskiga: de nagelbitande dödslekarna och ränksmiderierna i sovsalen mellan lekarna. På sätt och vis påminde det om en dokusåpa med sina utmaningar, allianser och svek.

Att Netflix släppt gosedjur, tv-spel och ett skojfriskt tävlingsprogram med Squid Game-tema gör det ännu svårare att se originalets konsumtionskritik som något annat än cosplay.

Samma fast mer

“Squid game 2” gör det som alla andra uppföljarsäsonger gör när de inte vet vad de ska ta sig till. Samma fast mer. Seong Gi-hun som med nöd och näppe överlevde de mordiska barnlekarna i föregångaren bestämmer sig för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Den parallella historien där ett gäng poliser och legoknektar ska stoppa organisationen är helt ointressant, och det dröjer till tredje avsnittet innan säsongen kommer igång – i samband med att Seong Gi-hun återvänder till spelen.

Uppföljaren är som bäst när den gräver i spelens leklåda. Så fort vi tar ett steg utanför väggarna blir det tydligt att världen inte håller ihop. I stället för att expandera, krymper den.

Magin är borta

Den nya konstellationen av tävlingsdeltagare funkar mestadels. Det påminner om karaktärsgalleriet från en zombiefilm, med tecknad film-skurkar, godhjärtad kanonmat och en förrädare som är så genomskinlig att man från första bildrutan förstår att hen kommer svika dem.

Bortser du från att historien är en trögstartad upprepning av föregångaren så bjuds du på en åktur här också.

Men det är plattare och mindre bitskt än originalet. Magin är borta och tilläggen är för få och inte tillräckligt intressanta.

Vad vi får är en tv-seriernas fidget spinner, som snurrar marginellt snabbare än den förra.