Vi hade vant oss vid att internationella kunskapsmätningar alltid ger krigsrubriker. Det är med sådana man vill inleda en text som den här.

Men det vore faktiskt lögn. Dessutom en ganska farlig sådan. Sedan 1990-talet har politiker i allmänhet och Folkpartiet i synnerhet spritt bilden av att det råder kris i svensk skola. 

Varje klassrum är ett krig med pennkastande monster som har fötterna på bordet, mössan på inomhus och inte kan läsa eller räkna.

Problemet med bilden är att den är självuppfyllande. Säger man ständigt att skolan är i kris, vill färre bli lärare. Vill färre bli lärare, så fördjupas skolans verkliga problem.

Problemet med bilden är att den är lukrativ. Säger man ständigt att skolan är i kris kan Barbara Bergström och hennes kumpaner håva in några miljarder till när oroliga föräldrar söker alternativ. 

Så ökar segregationen, och sjunker resultaten.

Mer resurser behövs

Problemet med bilden är att med den följer ett facit, som är helt vänt uppochner. När skolans kris kablats ut så har lösningen stavats mer detaljreglering, tidigare betyg och fler nationella prov. 

Det där är ganska praktiska reformer för politiken. De är nämligen väldigt billiga. Men i bästa fall gör de inte någon skillnad alls, och i sämsta fall ökar de klyftorna och minskar läraryrkets attraktivitet ytterligare.

Skolans riktiga problem är att ojämlikheten ökar. 

Skolans riktiga problem är att eleverna inte har tillräckligt med tid med lärare som har tillräckligt med tid för sitt jobb. 

Skolans riktiga problem är att föräldrarna lärs upp till att se på den som en tjänst de konsumerar, inte som en bildningsresa de är medskapare till. 

Lösningen på det här stavas mer kreativitet för lärare som får mer tid till för- och efterarbete, ett extra samtal med en elev som behöver det och samarbete med fler kompetenser. 

En väl utbyggd elevhälsa, ett bra bemannat skolbibliotek, studie- och yrkesvägledning som tidigt möjliggör framtidsbilder bland eleverna. 

Lösningen på det här stavas bort med vinstdrift, segregation och skolpeng. Lösningen på det här stavas förstatligad finansiering. 

Lösningen på allt det här stavas: mer resurser. Låt stå!

Inte alltid varit i botten

För sanningen är ju att svensk skola inte alltid varit i botten i kunskapsmätningarna. När Folkpartiet började tala om kris låg vi bra till internationellt. 

Sedan fick vi skörda kommunaliseringen, marknadiseringen och de enorma nedskärningarna på 1990-talet.

Men efter PISA-chocken hände något. I ett svajigt system kämpade lärare, rektorer och – inte minst – elever för att lyfta sig i håret. Och resultaten började stiga. 

Lika lite som PISA-chocken bara handlade om PISA, handlade lyftet efteråt bara om det utskällda OECD-testet. Alla de internationella mätningarna och våra egna resultat pekade uppåt.

I det läget valde vi också att investera i skolan. 

Fler anställdes, lärarlöner höjdes, barngrupper minskade. Inte överallt, men på totalen.

Resurser gör nämligen skillnad. När lärarna får fler kollegor får vi också mer tid att bygga relationer. Att stödja över ett hinder. Att hitta nya vägar fram. 

Fortsatta nedskärningar

Skolkommissionen dödade effektivt myten om att svensk skola har gott om pengar. Sedan 90-talskrisen har vi faktiskt mindre pengar till undervisning och elevhälsa än de flesta andra OECD-länder.

Och resultatlyftet blev kort. Nu pekar mätningarna åt olika håll. Klyftorna växer på ett sätt som bara kan leda åt ett håll: nedåt. 

Då låter regeringen en ny nedskärningsvåg drabba skolan. Lika stor som den på 1990-talet. 

Och nu är det inte ens kris. Det är bara SD-borgerliga prioriteringar. Men utbildningsministern nöjer sig med presskonferenser.

Mitt i allt detta har en del av utbildningsväsendet stått sig stark. Vuxenutbildningen. Ett internationellt föredöme. En ofta bortglömd del, men med lika djupa rötter som folkskolan självt. 

En möjlighet att laga det som ogenomtänkta reformer i barn- och ungdomsskolan ställer till med.

Sverige i topp

Och på självaste Nobeldagen kom så den nyaste internationella mätningen av vuxnas kunskaper, PIAAC, och bekräftade pallplatsen. 

Sveriges vuxna har en topposition ihop med Finlands och Japans i såväl läsning som räkning och problemlösning. 

OECD konstaterar att Sverige samtidigt är ett av de länder som haft den största ökningen av utlandsfödda sedan förra testet 2012. Men ändå presterar vi något bättre i läsningen och räkningen. 

Andelen med svaga resultat är mindre än hälften än OECD-snittet, andelen högpresterande ligger still.

Årskullarna som nu är i 30-årsåldern presterar betydligt bättre än när de var runt 20. Vuxenutbildningen fungerar.

Själva kronjuvelen i detta är folkbildningen. Så självklart är det den regeringen nu ger sig på. 

Regeringen bulldozrar bort utbildningens själ

Sedan SD och stödpartierna tog över har man skurit bort en tredjedel av studiecirklarnas ekonomi och bulldozrat över folkhögskolorna så det lett till sparkade lärare och färre utbildningsplatser. 

Nu är en utredning på remiss som tvingats lägga ett förslag om att avveckla självförvaltningsmodellen. 

Det som utgör grunden för det svenska föredömet – att folkbildningen är fri och därmed flexibel att anpassas efter de vuxenstuderandes behov – är också det som SD verkligen inte gillar. 

För sådant ger inte bara kunniga, utan också självtänkande och engagerade medborgare. 

En gång i tiden kom internationella studiebesök till Sverige för att lära av vårt skolsystem. 

Nu används vi som avskräckande exempel. 

Forskare i många länder funderar på hur ett så jämlikt skolsystem kunde rivas sönder till att bli en plats där klyftorna istället vidgas. 

OECD-chefen Andreas Schleicher talar om att svenskt skolväsende förlorade sin själ. Men vi tappade den inte, politiska reformer tog den från oss. 

Om vi inte tar fajten kommer nästa byte vara vuxenutbildningens själ.