Tobias Hübinette: Antirasismen är på dekis

Han ber om ursäkt. Tobias Hübinette är ett par minuter sen. Han har precis föreläst på Paideia, Sveriges första folkhögskola med judisk profil.

Nu står han nedanför Nordiska Muséet och blickar upp mot den allt annat än blygsamma byggnaden på Djurgården. 

– Om den femtonårige versionen av mig skulle se mig i dag skulle han nog inte känna igen mig. Då hade jag nog varit misstänksam mot en akademiker, någon som är en del av etablissemanget. Jag var tidigt inne på politik, på vänsterradikala, antirasistiska och anarkistiska idéer, säger Tobias Hübinette. 

Han lägger till att han är helt öppen med sin bakgrund, att den inte är något han döljer. 

– Det var en del av min uppväxt, det var när jag var ung. Det är inget jag kan komma runt. Tiden då kalla kriget slutade var en väldigt intressant brytningstid. Det fanns en känsla av att vad som helst kunde hända. Det var ganska många i min generation som drogs åt det hållet politiskt. Med det kom också antifascismen. 

Hübinette menar att den antirasistiska kampen förs i en allt starkare motvind. Nu presenterar han, tillsammans med forskaren Peter Wikström, en rapport om det Sverigedemokraterna kallar för svenskfientlighet, om Sverigedemokraternas tankar om rasism och antirasism. 

Prydliga kläder ett sätt att få respekt

Den alltid prydlige forskaren, anställd på Karlstads universitet, bär en ljus rock. Skorna blänker. Under rocken har han en kavaj och under den syns en brun väst och en vit skjorta. 

Senare, inne på muséet, förklarar han sin klädstil. Han säger att han under sina år inom den autonoma vänstern inte klädde sig ”sådär subkulturellt”. I stället valde han en annan klädväg. 

– Om jag ska skylla på något så tror jag att det handlar om att jag jobbade inom media innan och även samtidigt som jag var doktorand, på bland annat SVT. Jag lärde mig att som asiatisk man ser man kanske lite yngre ut. Kläderna var ett sätt för mig att få respekt, förklarar Tobias Hübinette. 

Han undrar om det låter konstigt, som en efterhandskonstruktion? Men det var så det blev, understryker han. 

Fastnade för anarkistisk litteratur

Tobias Hübinette växte upp i Motala, föddes i Sydkorea och adopterades till Sverige.

Östgötskan hörs fortfarande, särskilt när den så språkintresserade debattören blir lite mer personlig. Annars uttrycker han sig väldigt korrekt, lite återhållsamt.

Nästan stelt. Det ska bli rätt, inte missförstås.

Apropå hans stora politiska intresse säger han att hans föräldrar var socialdemokrater i en industristad, en arbetarstad. Det spelade in, liksom att han läste mycket på egen hand. 

– Och då råkade jag komma över anarkistisk litteratur och fastnade för det. 

Det var i Uppsala för lite mer än 30 år sedan han var som mest politiskt aktiv. Han ägnade mycket tid åt att kartlägga nynazister och skinheads i staden och fälldes sedan för ofredande och förtal i Uppsala tingsrätt. 

Researchchef på Expo

Kartläggandet, researcharbetet blev också hans jobb under en period. Tobias Hübinette var under ett par år researchchef för den tidskrift som han och Stieg Larsson startat, Expo. 

Att han skulle forska var allt annat än självklart för Tobias. De första åren i Uppsala tog han en examen i keltiska språk med iriska som inriktning.

Men ett intresse följdes av ett annat, Sydkorea och det koreanska språket. Även på den institutionen var han den enda studenten, på den högre nivån. Då blev en doktorandtjänst ledig. Han sökte och fick den. 

– Det var inte planerat att jag skulle bli akademiker. Det fanns inga förebilder varken i släkten eller i min närhet. 

Senare, 2005, blev avhandlingen ”Comforting an orphaned nation”, flitigt nedladdad. Tobias Hübinette skrev i den om ett nationellt trauma, det är så han ser på Sydkoreas adoptionsverksamhet. 

Frågorna, om rasism och nationalism, och adoption, har han aldrig lämnat, varken som forskare, aktivist eller debattör. Inte minst följer han fortfarande vad extremhögern, ”i bred mening”, ägnar sig åt. 

– Det man lär sig, redan som doktorand, är att akademin producerar kunskap, det som räknas som kunskap i ett modernt samhälle som Sverige. Ja, i hela världen. Särskilt gäller det nog i humaniora och samhällsvetenskap, ämnen där vad som är sant och falskt inte är lika självklart som inom naturvetenskapen, säger Tobias Hübinette och fortsätter:

– Då blir kunskapen som så att säga produceras, ännu viktigare. I dag vet vi ju att en del av den kunskap som producerades för hundra år sedan påverkade dåtidens Sverige och världen på ett sätt som ledde till katastrof. Då tänker jag på rasforskningen, men också på forskning som handlade om Sverige och svenskhet. 

Aktivist och forskare

Som den politiskt medvetna person Tobias Hübinette är, blir det därför viktigt att få ut den kunskapen i det ”omgivande samhället.”

Både när det handlar om den egna forskningen och om andras forskning. Därmed blir det en slags aktivistisk handling, menar han.

Att prata på Paideia, det är en sådan insats för att nå rätt målgrupp, i det här fallet folkhögskoledeltagare.

Att ständigt diskutera och argumentera på sin WordPress-blogg och Facebook-sida, det är också ett sätt för honom att nå ut. 

Han har nu satt sig i en soffa i ett hörn av Nordiska Muséet och påpekar på sitt noggranna vis att det är viktigt att komma ihåg att det vanliga i Sverige inte är att forskare kombinerar forskning med aktivism.

De håller sig helt enkelt inom sina arbetsuppgifter. Vissa inom akademin ser ner på hans sätt att agera. De menar att det är vulgärt, ovetenskapligt och politiskt. 

– Men det händer saker. Man ser och hör fler och fler forskare, särskilt inom vissa forskningsfält, som engagerar sig politiskt, konstaterar Tobias Hübinette.

Förtalsombudsmannen kom till lektionerna

Med aktivismen kommer motstånd och han själv har hamnat i skottgluggen.

Som när den högerradikala aktivisten Christian Peterson, som också kallar sig för Förtalsombudsmannen, skrev in sig på Hübinettes kurs Ras och vithet i Sverige.

Peterson kom till lektionerna, filmade och kommenterade sedan i sin podd, hur studenterna såg ut och deras politiska hemvist.

Flera studenter hoppade av och Tobias Hübinette fråntogs undervisningen ett tag, sjukskrev sig. Nu menar han att personen bakom är en del av en rörelse och att syftet var att testa gränserna. 

– Han fick gå kvar men det blev också en väckarklocka för min sektor. Det blev en stor och bred diskussion internt. Den här typen av närvaro på universitet och högskolor gör att risken är stor att vi forskare censurerar oss själva, att vi tystnar, att vi anstränger oss för att inte sticka ut hakan. Vare sig i klassrummet eller i offentligheten. För att slippa besvär, hot och trakasserier, säger Tobias Hübinette. 

Antirasism på dekis

Hübinette lägger till att han själv försöker vara så neutral som det bara går. Till och med nu, under intervjun.

Han menar att antirasismen är på dekis och att den radikala högern i stället surfar på en framgångsvåg och han är tydlig med att han inte är så positiv inför framtiden. 

– Hur det ska gå, det avgörs av barn och unga. När de börjar vända, då vänder det. Men just nu är det tvärtom, att det är de unga som går i bräschen för denna våg. 

Den vågen, de politiska tendenserna, påverkar hans egen forskning och hans plattform. Visst har han en publik, folk köper hans böcker och läser hans texter. 

– Men jag är väl medveten om att min ”storhetstid” är över, med det här samhällsklimatet. Det gäller förstås andra i min sits också, som är engagerade i likartade frågor. 

När Tobias Hübinette har sagt det, när han har siat om framtiden, hastar han iväg.

Tåget till Karlstad och veckans föreläsningar väntar.