IDÈDEBATT. Under de senaste tre decennierna har jag sett partiledningen i Socialdemokraterna brinna på allvar vid ett tillfälle. 

Inte när sjukförsäkringen försämrades, där var man ju själv medskyldig, eller när multisjuka barn förlorade sin personliga assistans, även detta på inrådan av en socialdemokratisk minister. 

Nej, den fråga som fick partiledningen att blåsa till strid var rätten för partier, faktiskt mest det egna partiet, att sälja lotter. 

Samma stridsvilja har uppenbarligen saknats när den snäppet viktigare frågan ”ramarna för den ekonomiska politiken under de komman 8 åren” har avgjorts. 

Fortsatt världens striktaste ramverk

En månad före förhandlingsdeadline var man överens med Tidöpartierna om att Sverige även fortsättningsvis ska ha ett av världens striktaste regelverk för den ekonomiska politiken. 

Det blev ett lite, lite mindre dåligt ramverk, vilket partiledningen för glatta livet försöker spinna som en stor seger. Men i realiteten är det nya ramverket oförenligt med de politiska förslagen från partiets egna arbetsgrupper. 

Några välfärdssatsningar eller gröna investeringar kommer det knappast finnas utrymme till. 

Mot den här bakgrunden blir bilden som högerns opinionskrigare försöker sätta av Socialdemokraternas partiledning som ett gäng makthungriga cyniker närmast skrattretande. 

Försöker Socialdemokraterna förlora nästa val?

Snarare verkar de aktivt försöka förlora nästa val, driva sina väljare till Sverigedemokraterna och helst tappa stödet från LO på kuppen. Avståndet mellan rörelse, fack och partiledning har sannolikt inte varit så här stort sedan Stig Malms och Kjell-Olof Feldts dagar. 

Konventionell analys av valstrategi, incitament eller nyliberala böjelser räcker inte längre till för att förklara vad partiledningen egentligen sysslar med. 

Detta är inte konsekvenserna av ett parti som agerar utifrån en kass samhällsanalys, utan effekterna av en djupt rotad begärsstruktur i partitoppens kollektiva medvetande. 

Den socialdemokratiska ledningen behöver inte bättre strateger, de behöver lägga sig på terapisoffan.

Leder av vänstermelankoli

Låt mig förklara. I sin klassiska text om vänstermelankoli analyserar statsvetaren Wendy Brown en vänster som är så djupt investerad i förlorade drömmar om en storslagen revolution att de missar de politiska möjligheter som samtiden erbjuder. 

För högersossarna är det inte revolutionen som man investerat i, utan föreställningen att 1990-talets budgetsanering och de efterföljande decennierna av åtstramningspolitik var nödvändiga. 

Att lägga om kurs är man inte förmögen till, trots att nästan hela arbetarrörelsen ser att det är nödvändigt, eftersom det skulle innebära att man måste ge upp idén att politiken man har bedrivit har varit den goda och den rätta. 

Det nya ramverket är ett försök att ge en förlorad illusion konstgjord andning, med ryggen vänd både mot framtiden och de grupper man säger sig företräda. 

Tragiken är så klart att den socialdemokratiska åtstramningspolitiken är ett dött politiskt projekt. Ett hinder för det starka och solidariska samhälle som de flesta partimedlemmar vill ha och den politik som partiet säger sig stå för. 

Allt blir Tidöregeringens fel

Forskningen visar att högerpopulister stärks av nedskärningar, statens teknokrater företräder idag en offensivare ekonomisk politik än Andersson och Damberg och partiets egen skuggbudget är minde expansiv än Tidöregeringens. 

Men i stället för att konstatera faktum och nyktert göra upp med sin närhistoria så vänds frustrationen mot den yttre fienden: faktum är att nästan allting är Tidöregeringens fel – utom politiken då, som man i väsentliga delar håller med om. 

Därför måste Tidöpartiernas angrepp på lotterna blåsas upp bortom alla rimliga proportioner. 

Behovet att projicera behöver få utlopp, på bekostnad av varje sansat resonemang om hur detta får partiet att framstå.  Den bortträngda misstanken att det kanske inte var så smart att prioritera budgetdisciplin framför välfärd är man inte redo att möta. 

Det har blivit dags för den svenska arbetarrörelsen att göra sig av sitt medberoende med en partiledning som fungerar så här. 

Visst, man kan hoppas att terapisoffan hägrar, men det går inte att bygga vänsterstrategi på att S-topparna plötsligt ska vilja genomföra socialdemokratisk politik. 

Ett vanligt problem vid medberoende är nämligen att patientens förvridna verklighetsuppfattning äter upp alltmer av de anhörigas energi, att man försöker bota vanföreställningarna eller till och med dras in i dem. 

Det är dags att börja gå

I stället för att bygga en vänster som kan förskjuta maktbalansen i samhället har alltför många av oss i stället försökt övertala en uppenbart oförmögen partiledning att göra jobbet. 

Detta är inte bara slöseri med engagemang och tankekraft, utan också ett misslyckande att inse vad en högerorienterad socialdemokrati faktiskt är: en av de bärande förutsättningarna för samhällets högervridning och en av de mest svårforcerade bromsklossarna för att vända utvecklingen. 

”Snart går vi utan er” skrev poeten Jenny Wrangborg i sitt brev till de socialdemokratiska topparna år 2009. Även om Wrangborg gissningsvis själv slutade vänta för ganska länge sedan sätter hon ord på en dominerande känsla inom stora delar av dagens arbetarrörelse. 

”Snart” är alldeles för lång tid. Det är dags att bryta sig ur medberoendet och börja vandra. 

Niklas Altermark är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och välfärdsutredare på Katalys.