KOMMENTAR. Jag är uppväxt med dystopiska framstidsromaner och -filmer. Älskar dem. När jag läser om den första meningen i William Gibsons Neuromancer eller hör Rutger Hauers episka slutmonolog i Bladerunner reser sig håren på armarna.

Men när den verkliga världen mer och mer börjar påminna om en vriden fantasi hos en dyster och smågalen sci fi-författare är det inte lika kul. 

Sveriges i praktiken mäktigaste politiker har bröllopsfest. Bland gästerna finns medlemmar i kriminella MC-gäng och dömda sexbrottslingar.

Vice statsministern är där, gör djävulstecknet till pressen och låter sig glatt fotograferas med en norsk extremist, enligt Expo känd för att förutom att hylla Putin-Ryssland sprida antisemitism och konspirationsteorier. 

Det kan ju inte vara på riktigt. Det måste vara en film. Tänker man. Och har fel. 

Världen tillhör de galnaste

Kanske är det så att världen tillhör de galnaste. De gränslösa. De som fattar att de gamla regelböckerna är till för töntarna. Tanken slår mig, och får mig att känna mig så oändligt gammal. 

Det finns så många exempel. Trump, som inte kunde vinna och sedan vann. Brexit, som inte kunde hända och sedan hände.

Och i Tyskland växer högerextremismen. I Tyskland. Landet som om något borde lärt sig läxan.

Men den siste vuxne lämnade rummet även där, och när hon gick släckte Angela Merkel uppenbarligen ljuset efter sig. 

Så hela världen blir mer och mer som Jimmie Åkessons bröllopsfest.

Eller som ytterligare en film i The Purge-franschisen. Där eliten håller folk i schack genom att ge dem en årlig dag av fullkomligt besinningslöst och ohämmat våld. 

Vi längtar efter galenskap

För vi ska inte låta lura oss. Galenskapen är inget som kommer på oss utifrån.

Den finns där för att vi vill ha den, längtar efter den, omfamnar den. För att vi är så rädda och frustrerade och besvikna och svikna och arga att vi kräver den. 

Och vi har ju inte fel i det. Världen är absurd. Det är ändå relativt nytt. Förr fanns ändå någon form av ordning, med världen uppdelad mellan öst och väst och Sverige tryggt i mitten.

Och sedan föll muren och historien tog slut och för en sekund såg framtiden ut att vara mer Star Trek än The Road Warrior. 

Och sedan bara rasade det. 

”Illegalt språk” till vänstern

Anders Thor, talskrivare till socialdemokratiska statsministrar och partiledare, sedan näringslivet, sedan konsult, har gillat läget och skrivit att även vänstern måste skaffa sig ett ”illegalt språk”. ”Det kan ju verka fint att vara den brådmogna i rummet, men man ska komma ihåg att landets elevrådsordföranden är försvinnande få”, skriver han krasst i tidskriften Tiden (nummer 2 2022).

Och det blir den frågan det kokar ner till. Ska man kasta sig ut och dansa med djävulen, eller klamra sig fast vid föreställningen om att man kan vara något annat? Och om man kastar sig ut, vem blir man då? 

Thor har säkert rätt. Men jag vill ändå tro på tråkigheten. Jag saknar den. Minnet av den.

En lågmäld värld av utredningar och argument och grådaskig fantasilöshet.

När en statsminister som drog en oskyldig vits skickade chockvågor genom nationen. Men också när den politiska konflikten handlade om något som var på riktigt. 

I stället lever vi i vad som en gång var ett folkhem där den politiska eliten gör djävulstecknet innan den festar loss med extremisterna.

Det kunde varit en helt ok film. Som verklighet är det fan förskräckligt.