Nick Cave rörde vid mig under sin spelning på Annexet 2013, och därefter en gång till på ­Waterfront 2015. Det är vad han gör med sina fans, han vidrör en på ett sätt som känns personligt menat. 

Jag var fast och nästa turné beslöt jag mig för att låta mig röras så mycket det bara gick, eftersom inget annat kändes på riktigt efter en skilsmässa och därefter en hjärtesorg som jag dragit på mig helt i onödan.

Be mindful of the prayers you send
Pray hard but pray with care
For the tears that you are crying now
Are just your answered prayers

sjunger han sjunger han i ”Oh my Lord” (ur No more shall we part) som jag spelade om och om igen på den tiden.

Jag fick en del vänner från hela världen i fangrupperna på Facebook, flera som jag fortfarande håller kontakten med via likes på sagda sociala plattform. Det blev en psykotisk tävlan i parasocial närhet gentemot mannen bakom artisten Nick Cave. 

Att stå fem timmar i kö utanför Le Zénith i Paris var rätt givet för att kunna haffa den åtrådda ståplatsen i front row och kliva upp på scen under extranumret ”Stagger Lee”.

Trängt bort resten av The Bad Seeds

Jag grät när hans son Arthur dog 2015. Vi var många som fruktade att han aldrig skulle göra musik mer – varför skulle han? I gengäld blev skivan Skeleton Tree en brutal comeback där varje fras dundrade av tragedin, trots att albumet redan var påbörjat när olyckan inträffade. 

Första singeln ”Jesus Alone” med sin drönande syntbaslinje är både en bedjan och en anklagelseakt mot den grymhet som tillvaron – kalla den Gud – förser en med. Att såret fortfarande är färskt blir tydligt i ”Girl in Amber” där Nick Cave pratsjunger ur sorgens dvalliknande dimma om när hans fru Susie svarade i telefonen och tog emot dödsbudet. 

Sorgesångalbumet Ghosteen blev en vändpunkt. För musikkritikerna var den ”omistlig”, för mig ogripbar, dagsländeartad och renons på den råhet som tidigare hade lockat in mig. 

Inte för att jag förväntar mig att en artist ska låta likadant under en nästan 40 år lång musikkärriär. Faktum är att en av de talanger som jag har hållit som Nick Caves främsta är hans förmåga att omge sig med musiker vars sound andas ut en hel musikepok.

Rowland S Howards giftiga gitarrer under The Birthday Party-tiden, den ständige vapendragaren Mick Harvey, den sötsura bromancen med den kriminellt underutnyttjade Blixa Bargeld. Och nu violinisten Warren Ellis, en musikmagiker i egen rätt, men den förste som helt trängt bort resten av The Bad Seeds i musik-arrangemangen.

Från farlig till leda självhjälp

Nick Cave är inte främmande för att testa andra kreativa domäner än musiken, med allt från ett operalibretto till en konstutställning bakom sig. Men hans magnum opus är inget mindre än framställningen av sig själv. 

Det är så tydligt i filmen ”20 000 Days on Earth”, att scenen där han käkar ål med Warren Ellis är fejk och hur sekvenserna med terapeuten Darian Leader lovar att vara genuin men bjuder på ett noggrant tillrättalagt narrativ. 

Titeln på filmen efter, ”One More Time With Feeling”, är uttryckligen ett regisserande uttryck som kom väl till pass när han ville paketera berättelsen om sin sorg med tillbörlig mängd info som blev personlig men inte för mycket. 

På samma sätt är det med hans mer publikdialogiska tendenser på senare år. Han har gått från att vara farlige pater Nick till att leda självhjälps-sessioner inför fullsatta salonger där människor berättar om sina liv och ställer frågor till Nick – bara förnamnet – som svarar efter bästa förmåga. 

Det är vackert, men inte så autentiskt, vilket inte heller är något man kan kräva. 

Sell out?

Älskar Nick Cave sin publik? Tveksamt, även om en del av honom troligen behöver den
för att ha något att spegla sin själviscensättning i. 

Att kalla honom en sell out för att han samarbetar med Gucci och tillämpar dynamisk prissättning på sina konsertbiljetter vore bara ytligt, men visst lämnar det en fadd eftersmak i munnen att Caves publiknärmande bär dollartecken.

Så. Lika lite som man kan förvänta sig publikfriande stagnation hos en artist kan man förvänta sig att ett fan för alltid kommer att följa med. I stället står jag kvar med mina minnen av de gångerna han rörde vid mig. När han var soundtrack till min egen tomhet och sorg.