Vad händer om vi privatiserar äldreomsorgen och låter mellanchefer hålla hårt i budgetramarna när det blir en pandemi?

En film om välfärdspolitik låter inte så kul på ritbordet. Men de som vågade tro på Ella Lemhagens idé ska ha tack. Resultatet blev en fantastisk och angelägen film. 

Man kan tro att Bianca Kronlöf fått en skräddarsydd roll i vårdbiträdet Hanne, som är allt det Kronlöf är bäst på: rolig, rivig och med en överfull pipmugg patos. Slarvig men med hjärta. 

Men karaktären bygger på det riktiga vårdbiträdet Stine Christophersen och skandalen som rullades upp när hon avslöjade hur vårdbolaget Attendo ljög om så kallad ”kohortvård” på sina äldreboenden. 

Företaget hävdade att friska och sjuka i covid-19 vårdades separat, men bristen på personal omöjliggjorde detta. 

Svettas framför excelark

I Malin Lagerlöfs manus görs ett intressant försök att komplicera bilden av de goda på golvet och de onda i ledningen. Hanne är bästa vän med enhetschefen Katrin, spelad av Liv Mjönes. 

Idén är verkligt intressant: Den av samhället extremt hatade mellanchefsrollen mänskliggörs. 

Men efter att ha sagt ”du tror att en budget bara är ett nyliberalt påfund” får Mjönes mest sitta och svettas tyst framför excelark, och hennes roll försvinner mer och mer ju längre dramatiken pågår. Vad hon verkligen tänker, det vi vill veta, undgår oss. 

Bland de värsta sakerna med att arbeta under pandemin var när det blev glapp i verklighetsuppfattningen mellan oss på golvet och dem som skulle leda oss. 

En annan var hur vi tvingades förvägra anhöriga att träffa sina älskade. 

Etisk stress i Breathtaking

Bägge teman är centrala i filmen. I den brittiska dramaserien Breathtaking (Visselblåsaren – En läkares kamp på SVT) är denna etiska stress så tydligt gestaltad att jag och många av mina kollegor fick stänga av efter bara några avsnitt. 

”Så länge hjärtat slår” har också starka feelbad-ögonblick – vem kunde ana att en korridor på ett äldreboende, tom på personal, kan kännas som en thriller – men fokuset är inte på själva sjukdomen, utan på lögnerna. 

Det handlar inte om att de äldre dog, utan hur de dog, som Hanne påtalar.

När det gäller gamla är det lätt att det blir sentimentalt. Filmen balanserar ibland på gränsen, men det enda kladdigt sentimentala är den dåliga titeln. Det finns i stället flera insiktsfulla glimtar för oss ålderdoms-heads. 

Som hur den förödande demensen brukar lämna musikalitet orörd (i Eric Bibbs fina karaktär), ballongleken vid matsalsbordet eller de ljuvliga komiska inslagen som uppstår på alla äldreboenden. 

De äldre skådespelarna (den äldsta 104 år) är riktiga personer och inga skröpliga statister. Jag hade gärna sett mer av dem. 

När Hanne till slut gått ut i media och blir kallad till ”Senitus” högkvarter är orden som sägs till henne i stort identiska med vad Stine Christophersen fick höra, vilket vi vet eftersom hon spelade in möten i smyg och lät det sändas i Sveriges Radios dokumentär ”Det illojala vårdbiträdet”. 

Verkligheten räcker

Detta grepp är helt perfekt. Dramatisering behövs inte, verkligheten räcker. Att företaget Attendo/Senitus samtidigt som de fick över hundra miljoner i coronastöd av staten delade ut miljonbonusar till chefer låter filmiskt, men det är också sant. 

Jag tänker ofta på att det vanligaste jobbet i Sverige är undersköterska. När Hanne blir kallad hjälte i en morgonsoffa svarar hon att hon bara ”moppar golv, jonglerar med ostmackor och hörapparater”. Att hon är ett halvbra vårdbiträde som fick nog. 

Ytterligare en liten underbar hjälte har skrivits in i manus, Yohannes Frezgi glimrar till som den unga vikarien Youssef. 

I verkligheten blev cheferna dömda för brott mot lagen om meddelarskydd i privat vård, skola och omsorg. Visselblåsaren fick upprättelse. Stine Christophersen lämnade omsorgen och utbildade sig till journalist. 

Det gick dåligt för företagets börskurs i några år, sen var det åter dags för vinstutdelning till Attendos ägare.