Alltför många har ett liv som helt enkelt inte går ihop. Pandemin gjorde det dessutom smärtsamt uppenbart hur olika förutsättningarna är beroende på vad du jobbar med. Ska vi prata arbetstid är det därför helt nödvändigt att vi också har ett rättviseperspektiv. Annars kan trycket på kortare arbetsdagar leda till att klyftorna snarare ökar, än tvärtom. 

Anden är verkligen ute ur flaskan. Socialdemokraternas Annika Strandhäll pratar arbetstidsförkortning. LO-kongressen har satt ner fötterna, om än inte i alla detaljer.

Svenskt Näringsliv och SKR rasar och varnar för ekonomins förstående kollaps om tankarna förverkligas. Frågan om arbetstiden har på kort tid gått till att bli en av vår tids hetaste. 

Går inte att svara i telefon i kassan

Det är egentligen inte så konstigt. Människor får inte ihop det. Framför allt kvinnor, 

framför allt småbarnsföräldrar, framförallt arbetare. 

När pandemin drog in över landet uppenbarades dessutom den där extrema orättvisan. Den hemarbetande flex-medelklassen kan så mycket lättare få ihop vardagspusslet genom att smita i väg och ta det där utvecklingssamtalet eller till och med ta ett möte på telefon samtidigt som man fixar med middagen.

Det går inte om du förväntas bemanna en kassa, utbildar barn eller ska vårda sjuka gamlingar. 

Jämställdhetsproblem

Att kvinnor drabbas hårdast är ingen slump. Vi kan se hur de är dubbelt så mycket sjukskrivna som män, och värst drabbade är omsorgspersonal i äldreomsorgen. Det dubbla ansvaret för jobb och familj som fortfarande lever kvar tar ut sin tribun. Klass och kön samverkar och mitt i skärningspunkten hamnar arbetstiden. 

Så den där anden kommer vara omöjlig att trycka tillbaka ner i i flaskan. Den här gången är det på riktigt. Och det är i grunden något bra. Inte för att arbete är något dåligt. Utan för att vi skulle kunna leva våra liv så mycket bättre. 

Den stora och relevanta invändningen mot alla former av arbetstidsförkortningar är att vi har ont om folk som det är och än värre kommer det bli i framtiden. Hur ska vi kunna bemanna en välfärd som redan Idag skriker efter personal om de vi har dessutom ska jobba kortare dagar?

Positiva internationella exempel

De internationella exempel som finns visar nu på att effekterna kanske inte är så dramatiska. Många länder har kortare arbetstid än vi och det funkar utmärkt. 

Men det finns också en annan slutsats att dra här. En arbetstidsförkortning måste också gå hand i hand med ett arbete för att även öka antalet arbetade timmar i ekonomin.

Delvis kan de två processerna till och med stärka varandra, genom att fler orkar gå upp till heltid, sjukskrivningar minskar, det går lättare att kombinera jobb med familj och människor orkar arbeta längre upp i åldrarna. 

Men då måste arbetstidsförkortningen också vara rättvis. Så är det inte idag. När lagstiftningen ligger still och det är upp till enskilda branscher att förhandla sina villkor förstärkts orättvisorna. Den flexande medelklassen minskar sina timmar, medan arbetarklassen kvinnor ligger kvar på sina, och till slut går de sönder av stressen. 

Rättvisa viktigast

En rättvis arbetstidsförkortning måste därför träffa de grupper som verkligen behöver den, och den måste vara utformad så att den möjliggör ett hållbart liv/arbetsliv för fler. Det innebär i praktiken att den måste påverka veckoarbetstiden. 

Det finns flera vägar dit. Via lagstiftning eller centrala avtalslösningar. Kanske ska vi till och med börja som på Island med omfattande försök inom exempelvis offentlig sektor och sedan skala upp. 

Men det viktigaste här är den tydliga riktningen. Att något händer. Att det är rättvist. Och att lagstiftning finns med där som ett alternativ om inte andra vägar fungerar. 

Alla svenskar förtjänar ett jobb man orkar ha på heltid långt upp i åldrarna, och ett jobb som gör att man kan leva också. Att det finns någon ork kvar när man kommer hem från jobbet. Allt det löser vi inte med en arbetstidsförkortning. Men det är ett allt mer uppenbart nödvändigt steg på vägen. 

  • Johan Sjölander
    Verksamhetschef, Tankesmedjan Tiden