Det drar ihop till stämma i den svenska Landsorganisationen. Eller kongress som det ju heter på socialdemokratiska. 350 ombud från hela landet ska samlas och fatta de mest principiella besluten för arbetarrörelsen – något som bara händer vart fjärde år.

Oftare än så behöver inte ledningen höra på medlemmarnas företrädare. 

Och visst finns det stora frågor för både ombud och ledning att fundera på. För i takt med att Göran Persson göds med direktörsbonusar från Swedbank och parketten på LO-borgen glänser, så går LO i allt värre otakt med sin tid. Det blir allt svårare att avgöra vad organisationen egentligen ska vara för något.

Som tur är så behöver inte goda råd vara dyra, ens i dessa tider. Jag bjuder på tre tips på nya grepp för hur LO kan förbli en relevant kraft, helt på näringslivets bekostnad.

Klipp med S

Otaliga spaltmil har slösats på att karakterisera relationen mellan LO och S. Efter mer än ett sekel av facklig-politiska samverkan är det svårt att se var den ena rörelsen börjar och den andra slutar. Sverige sticker tydligt ut internationellt med en så stark koppling mellan fack och parti. 

En gång i historien var det kanske begripligt, men för de flesta av dagens medlemmar var det på mormors och morfars tid. 

Det finns flera skäl, såväl realpolitiska som principiella, för LO att klippa banden med Socialdemokraterna. Ett är uppenbart: medlemmarna vill inte ha partiet. En stor majoritet av LO-medlemmarna vill inte ge pengar till sossarna, och arbetare röstar i dag på andra partier i nästan lika hög utsträckning som väljare i stort. Det kan jämföras med över 70 procent stöd för S för bara en generation sedan. 

Vill man representera medlemmarna och påverka politiken på ett trovärdigt sätt är en partipolitiskt mer flexibel position dessutom betydligt bättre. Titta på Danmark. Där LO och S skilda kring millennieskiftet, vilket båda rörelser tycks ha vunnit på.

Rensa ut i avtalen

Tag byggavtalet som undertecknades förra året. På 220 sidor regleras allt ifrån bredd på lunchbord och antal skoborstar till torrklosetter och djup på sittbänkar i lunchrummet. 

Kanske var detta relevanta frågor för arbetstagare någon gång i historien, men idag illustrerar det framför allt kollektivavtalens ålderdomlighet. En smart arbetarrörelse växlar in förenklingar av avtalen mot relevanta förmåner i förhandlingarna med arbetsgivarna. Det vinner alla på. 

Tänk på utanförskapet

Trenden för svensk arbetslöshet är besvärande tydlig. På två decennier har antalet personer, inte minst unga och nyanlända, som inte kommer in på arbetsmarknaden växt dramatiskt. Vid millennieskiftet var runt 280 000 öppet arbetslösa. I dag är den siffran knappt 500 000.

Samtidigt har LO och LO-förbunden varit starkt pådrivande för att pressa upp ingångslönerna till högre nivåer än någonsin, framför allt till följd av det som ibland kallas låglönesatsningar. Dessa två frågor kan inte längre diskuteras skilda från varandra.

Ibland avfärdas frågan om lönelägen som en enkel höger-vänster-konflikt – hur man ser på arbete och jämlikhet. Det är den inte. Även LO, som rörelse, behöver ha ett trovärdigt svar på hur många av de som kommit till Sverige under de senaste åren eller de barn och unga som växer upp i utsatta områden, ska kunna få en första rad på sitt CV.

Arbetsmarknaden funkar inte för alla

Att tro att politiken kommer att dyka upp med ett trollslag är naivt – LO måste vara med. Efter tjugo års tid står det klart att arbetsmarknaden inte funkar för alla. 

Mer än råd kan jag dock inte ge. Nu är det upp till ombuden att rädda LO från att förpassas till irrelevans. Hissa fanorna och stäm klarinetten – och visa att ni fortfarande vill vara en kraft att räkna med. 

  • Adam Danieli
    Rättsstatsansvarig, Timbro