Högerns självmål hjälper inte en socialdemokrati utan insikt om klassegoism
Vill Socialdemokraterna långsiktigt vinna tillbaka folkets förtroende måste vi återigen förstå hur förtroende skapas och vilka drivkrafter som är grundläggande, skriver Payam Moula.
IDÉDEBATT. Socialdemokraterna var bättre förr. Detta i sig är inte konstigt, under 1900-talet var nämligen Sveriges socialdemokratiska arbetareparti världens mest framgångsrika parti. Orsakerna till succén är flera men i den här texten vill jag lyfta fram en avgörande faktor.
Socialdemokratins förhållningsätt till Marx.
Den amerikanska professorn Timothy Tilton lyfter i boken ”The Political Theory of Swedish Social Democracy” fram fem punkter som särskiljer svensk socialdemokrati. En av dessa handlar om synen på ägande. Redan med Hjalmar Branting, Hövdingen, formades den svenska socialdemokratin till en mer pragmatisk rörelse än många europeiska motsvarigheter.
När Nils Karleby skrev Socialismen inför verkligheten cementerades den pragmatiska inställningen till ägande. Socialisering av ekonomin blev ett verktyg bland flera, inte målet.
Även andra delar av den samtida marxismen avvisades, såsom tron på en determinerad historia och revolutionen som slutpunkt. Men en annan och helt avgörande del av marxismen tog vi till hjärtat. Historiematerialismen.
Insikt om ”klassegoism”
År 1908 skriver Ernst Wigforss följande i essän materialistisk historieuppfattning och klasskamp:
Marx och Engels hade visserligen den allra skarpaste blick för de egna intressenas makt över människorna, och avslöjandet av klassegoismen under ideell förklädnad är en av deras stora förtjänster, men en sådan förenkling och förgrovning av själslivet som att påstå att människorna ledas endast av medvetet ekonomiska motiv ha de aldrig gjort sig skyldiga till. Men även då människorna handla av ideella motiv, då de lyda rättsföreställningar, som gå utöver deras personliga intresse, då de arbeta för samhället och så vidare, är de inte oberoende av den ekonomiska faktorn.
Insikten om ”klassegoism” vägledde arbetarrörelsen under 1900-talet. Vi förstod vad som driver människor, grupper och hur man vinner deras förtroende. Tyvärr har den insikten gått förlorad.
Och därför förlorar vi val.
S-budskap: Inga stödpaket
Den 5 september 2022 går Sverige in i valveckan. Svenska folkets oro över privatekonomin står högt på agendan. Då publicerar Svenska Dagbladet en intervju med finansminister Mikael Damberg under rubriken ”Regeringen håller igen med löften till hushållen”.
I artikeln kan man läsa om det tyska stödpaketet, 700 miljarder kronor till hushållen för att klara stigande energipriser och räntor. Svenska regeringens budskap är att något liknande inte behövs här.
Artikeln fick mig att sätta kaffet i halsen. När folket oroar sig över privatekonomin, och när högeroppositionen kör bingo med sänkt bensinskatt, elstöd i november och paus med amorteringen, så var regeringens budskap ”här behövs inga större stödpaket”?
I Socialdemokraternas officiella valanalys kan man läsa följande: ”Med ökande priser och en tilltagande oro bland människor över den akuta privatekonomiska situationen borde Socialdemokraterna ha varit bättre rustade att i det läget visa att man står på vanligt folks sida.”
Ingen klasspolitik alls
Hur hamnade vi här? Hur kan en arbetarrörelse vara så dåligt rustad inför att möta arbetarnas oro? Men kanske är det inte särskilt förvånande. Som parti bedriver socialdemokraterna knappt någon klasspolitik alls.
Man tycks tro att ”regeringsduglighet” trumfar egenintresse, att människor väljer ”statsmannamässighet” över pengar i plånboken. Det gör de inte, och det har folket aldrig gjort.
I SVTs Vallokalsundersökning uppgav nästan 40 procent av väljarna, och 56 procent av de som röstade på SD, att den egna ekonomin var av mycket stor betydelse för val av parti 2022. Det är alltså vad folk själva anger, men som Wigforss påminner oss är siffran i realiteten högre.
Högerns självmål
I dagsläget går det bra för Socialdemokraterna i opinionen. Dock sker det rimligen mer på grund av högerns självmål än våra egna förtjänster.
Vill vi långsiktigt vinna tillbaka folkets förtroende måste vi återigen förstå hur förtroende skapas och vilka drivkrafter som är grundläggande.
Arbetarrörelsen behöver återerövra det kollektiva egenintresset och vinna plånboksfrågorna.
Socialdemokraterna behöver påminnas om hur man vinner val.