Ofta får vi höra att de anställda inte kan ta ut högre löner än vad ekonomin tål.

Och visst, ingen vill fördärva den svenska ekonomin så det instämmer också de svenska facken i.

Men ny forskning visar att vi nu sedan länge tar ut mindre än vad ekonomin tål, vilket också är skadligt och ger negativa konsekvenser för hela ekonomin och välfärden.

Vi har länge trott att Sveriges och Nordens starka fackföreningar har räddat oss från den lönepress vi sett internationellt.

Men så verkar inte alls vara fallet.

Lönerna hänger inte längre med

I en ny artikel har nationalekonomen Daniel Lind, forskningsledare på Arena Idé, gått igenom den nya forskningen där arbetsgivarnas makt att sätta löner studeras.

Nationalekonomerna Chen Yeh och Claudia Macaluso, båda forskare på den amerikanska centralbanken, har tillsammans med nationalekonomen Brad Hershbein på John Updike Institute funnit att industrilönerna i USA under de senaste decennierna pressats allt lägre under vad de anställda producerar.

De anställda arbetar alltså ihop ett allt större värde till arbetsgivaren.

Men lönerna hänger inte med.

Det för i sin tur med sig att arbetsmarknaden i USA fungerar allt sämre, konstaterar rapportförfattarna, och att välfärden undergrävs. Först när lönen närmar sig det värde som de anställda producerar kan vi nå hög sysselsättning och optimal välfärd.

Rapporten uppskattar att lönerna i USA i dag ligger så mycket som 30 procent lägre än vad de borde göra i förhållande till det värde som de anställda producerar.

Och hur ser det ut i Sverige och Norden?

Dras även svenskarna med 30 procent för låga löner? En lönesänkning som smugits på oss under decennier som i USA?

Någon procentsats har ingen räknat fram – ännu. Men att löneutvecklingen även här tryckts ned verkar nu vara helt klarlagt.

Arbetsgivarens makt är stor

En ny OECD-studie visar att arbetsgivarens makt över lönesättningen är stor i ekonomier där arbetsmarknaden är lokalt koncentrerad, som den vi har i Sverige.

Typexemplet är en bruksort med en stor arbetsgivare som hela bygden är beroende av. På en sådan ort kan arbetsgivaren bestämma lönerna själv.

Bygden har därmed blivit en så kallad monopsoni på arbetstillfällen. Medan monopol betecknar ett tillstånd där det bara finns en säljare så är monopsoni ett tillstånd där det bara finns en köpare.

Bruket är den enda köparen, eller i vilket fall den huvudsakliga köparen, av arbetskraft. Brukets ledning kan därmed sätta lönerna efter eget huvud.

Det är här vi alltid har läst om hur de starka facken i Norden har kunnat stå emot lönepressen och hållit uppe löneutvecklingen med deviser som ”lika lön för lika arbete”.

Men detta tycks inte stämma, visar OECD:s studie.

Finns det en koncentration av arbetsmarknaden så sänker det lönerna lägre än produktionsvärdet på ett ganska snarlikt vis i alla studerade länder, oavsett hur arbetsmarknaden är organiserad, visar studien.

Det här är nog omtumlande nyheter för många fackliga rävar i Sverige.

Det räcker inte med ett starkt fack

Det räcker alltså inte med att ha ett starkt fack med hög organisationsgrad. Arbetsgivaren lyckas ändå utnyttja monopsonins möjligheter att hålla tillbaka löneutvecklingen. Något som alltså hämmar hela ekonomin, enligt OECD.

Några av de rekommendationer som organisationen för fram för att komma till rätta med det här sammanfaller med några grundlinjer i fackligt arbete.

Förutom att försvara kollektivavtalen pekar OECD på vikten av att hålla uppe lägstalönerna.

För att bredda arbetsmarknaden och minska arbetsmarknadens koncentration – som ger arbetsgivaren möjligheter att pressa ned lönerna – vill OECD också se förbättrade möjligheter till vidareutbildning och omskolning.

Enligt OECD skulle arbetsmarknaden på detta sätt förbättras. Det skulle ge högre sysselsättning, förbättrad samhällsekonomi och mer konkurrenskraftiga företag.

Här kan vi alltså se ett kraftigt stöd för de avtal om omfattande vidareutbildning och omställningsstudiestöd som parterna på den svenska arbetsmarknaden just har enats om.

SD vill ha kortsiktiga vinster

Från politiskt håll lovas dock det rakt motsatta.

Vår nya konservativa regering vill dra ned på omställningsstudiestödet. I år, för 2023, drar man också in 25 000 utbildningsplatser från vuxenutbildningen och minskar övriga arbetsmarknadspolitiska insatser med nästan 25 procent.

Med Sverigedemokraternas stöd ger den konservativa regeringen hellre kortsiktiga vinster till arbetsgivarna än en fungerande ekonomi och högre löner till de anställda.

En slutsats är också att om arbetsgivarens makt minskar så förbättrar det arbetsmarknadens effektivitet.

Det är en inställning svenskas fackföreningar inte bör be om ursäkt för.