En klassiker är att arbetsgivarna förespråkar låga ingångslöner.

Fackföreningsrörelsen har förstås sagt emot. Det finns en utbredd medvetenhet om att låga ingångslöner har en negativ effekt inte bara för nyanställda utan för alla lönearbetare på sikt. 

Men vad händer i våra avtalsförhandlingar? Det talades både 2017 och 2020 om låglönesatsningar.

Men avtalens lägstalöner eller minimilöner hölls tillbaka, höjdes mindre än de utgående lönerna.

Det är motsatsen till låglönesatsning. De som kommer in på lägre löner kommer inte ifatt. De får sen sina höjningar utifrån en lägre nivå. Och med tiden har alla kommit in på lägre nivå. 

Misslyckade låglönesatsningar

I Industrins avtal ingick 2020 en ”låglönesatsning för dem som tjänar under 26 100 kronor i månaden”. Förbundens lönepotter räknas ut som procent på vad arbetarna tjänar sammanlagt.

Om det 2020 fanns grupper som tjänade under 26 100 kronor, så låtsades man att de tjänar 26 100 då man räknade ut vad procenttalet ger i kronor. Det blev alltså en något större lönepott. Men det stod inte i avtalet att dessa extra pengar ska gå till dem som faktiskt tjänar under 26 100 kronor i månaden.

Ett annat avtalsområde: Handeln. Handels varslade om strejk. – Frågan om minimilöner är oerhört viktig för vår bransch där personalomsättningen är stor och många har lön som ligger nära minimilönen. Höjer vi inte den tillräckligt mycket är det förödande för branschen, sa Handels ordförande Linda Palmetzhofer.

Det blev ingen strejk. Bägge parter sa att de gjort en låglönesatsning. Men avtalets minimilöner höjdes mindre än övriga löner.

”Genom att hålla igen på höjningen av ingångslönerna sänker vi tröskeln in på arbetsmarknaden”, sa Karin Johansson, VD i arbetsgivarorganisationen Svensk Handel.  Låter inte som en låglönesatsning i mina öron.

Kommunal då. Där fick lägstalönen också stå tillbaka. Det avtalades att lönerna skulle höjas från 1 november 2020 och sen från 1 april varje år 2021-2023. Men det gällde inte lägstalönen, den höjdes inte förrän 1 jan 2022, från 19 550 kr i månaden till 19 940 kr (2%). Nästa höjning 1 jan 2023 med 1,4 procent till 20 220 kr.  Detta enligt överenskommelsen mellan Kommunal och SKR. 

Facket låter arbetsgivarna ha överläge

Hur kan facken gå med på sådant?

Den grundläggande orsaken är arbetsgivarnas kraftfulla överläge, som de har för att vi låter dem ha det.

Så länge arbetsgivarna tryggt kan vara säkra på att de har övermakten på arbetsplatserna, att vi snällt fortsätter att jobba på oavsett hur vi behandlas, så har de också makt att vinna vid förhandlingsbordet.

Sen är det ju så i låglönebranscher, att både ingångslöner och löneutveckling är dåliga. Skit fram och skit bak så att säga.

Det är svårt att i avtalsförhandlingar göra något åt bägge sakerna samtidigt, särskilt när gränsen för vad löneökningarna får kosta sätts av ”märket”, det vill säga Metalls avtal.

Att hålla ner ingångslöner är kortsiktigt

De som ännu inte kommit in på arbetsplatserna, de är inte heller med i facket ännu. De klagar inte på att deras kommande löner sänks.

Det är förståeligt att förhandlarna prioriterar de befintliga medlemmarna. Men det är kortsiktigt tänkt.

Det man gör är att man på sikt håller tillbaka lönerna för hela arbetarklassen. Det fattar vi när det är arbetsgivarna och deras politiska företrädare, som vill hålla tillbaka lägstalönerna.

Men effekten är ju densamma, när våra företrädare går med på det. Och att då kalla det låglönesatsning är tomma ord. 

Nu är det 2023 och inflation och det pratas åter om låglönesatsning. Vi behöver en sådan, inte bara som utgångsbud utan som slutlig överenskommelse.

  • Frances Tuuloskorpi
    Fd livsmedelsarbetare och klubbordförande på brödfabriken Stockholmsbagarn