Trots knivskarpt språk blir Édouard Louis mindre angelägen

RECENSION. Édouard Louis debuterade med Göra sig kvitt Eddy Bellegeule 2015.

Den självbiografiska romanen skildrar hans uppväxt i en fattig by i Nordfrankrike, homofobin inom och utanför familjen samt den klassresa som tillåter honom att skriva intellektuell prosa i stället för att slita ut kroppen i förtid och supa ner sig med de andra männen. 

Efter detta skrev han Våldets historia, en bok som vittnar om ett brutalt sexuellt övergrepp Louis utsätts för, och vidare en bok om respektive förälder.

Vem dödade min far är kanske den starkare, ett naket porträtt av en far som är svår att älska där udden vänds mot de politiker som skapar och befäster klassamhället, de osäkra anställningarna, de kapade bidragen.

Att förändras: en metod tar vid där Göra sig kvitt Eddy Bellegeule slutar. Eddy har lämnat byn, och börjat arbetet med att uppfinna sig själv som något annat än en reaktion på omvärldens homofobi och pennalism. Omskapelsen är berusande men också smärtsam.

Klasstillhörighet gör sig påmind

Å ena sidan den nya världen där Eddys klasstillhörighet gör sig påmind trots nya gester, vanor och kläder. Å andra den gamla som hotar att ta honom tillbaka om han misslyckas. 

Både denna och tidigare romaner av Louis sätter fingret på något relaterat till klass och homosexualitet.

I homofobin finns ett hat mot något som ses som konstlat, en affekt, något som man lagt sig till med för att vara lite förmer. Bögar, även sådana från arbetarklassen, är klassfienden med sitt friserade hår och sina vickande höfter. 

Ofta långt innan en bögs sexualitet är etablerad inför honom själv, har han anklagats för att vara inautentisk, då heteronormen inte känner igen hans beteende som sitt. 

Louis skriver: “Jag hade inte valt att gå som jag gjorde, att prata som jag gjorde, jag förstod inte varför jag hade den sortens manér – det var bybornas ord för det hela, Eddys manér, Eddy har manér för sig när han pratar – jag förstod inte varför de där manéren hade tvingat sig på mig och min kropp.” 

Bögar har i alla tider sökt teatern

Det är en av anledningarna till att bögar i alla tider sökt sig till teatern.

Och det gör det måhända lättare att som vuxen komma över idén om att det man är det är något statiskt och oföränderligt där man i stället kan sträva efter att bli. 

I Eddys blivande skadas dock de han bryr sig om. De som hjälpt honom på vägen mot sitt nya namn, sitt nya liv, nya tänder, nytt hårfäste och nya vänner.

Det är först när Édouard söker sig bakåt, till barndomen, som det lossnar i hans skrivande. Ironiskt nog blir det familjen, byn, allt det som han hatar och som skapat motbilden han strävar efter, som blir hans genombrott.  

Men Eddy är beredd att göra nästan vad som helst för att aldrig behöva återkomma till byn, bögen blir den klassfiende han görs till.

Den centrala konflikten som Louis skriver fram här handlar om vänskap. Har han trampat på den som kanske allra mest lyfte honom? Eller växte de ifrån varandra, som vänner gör i tjugoårsåldern?

Suger i sig kulturell värld

Elena är den vän som Édouard träffar efter att han lämnat byn för den mellanstora staden Amiens. Hon är allt som Édouard strävar efter.

Beläst och kunnig från en familj med kulturellt kapital och intresse av sina barn och deras utveckling. Édouard suger i sig hennes värld, gör den till sin egen. Men snart räcker inte heller den till. Han måste vidare medan Elena vill stanna kvar.

Anslaget till Att förändras: en metod skiljer sig lite från Louis tidigare romaner. Eddy blir här Édouard och han är på väg. Det är smittande men kanske också lite mindre intressant.

Historien om de privilegier man saknat har en annan nerv än den om privilegierna man sedan vunnit (och eventuellt inte njutit av). 

Barndomens sår och brister

Visst är Louis en underdog även när han lämnat byn, visst sitter barndomens sår och brister i den vuxna Édouard. Men under filosofen Didier Eribons mentorskap tar han sig in på det prestigefyllda universitet Ecole Normale Superieur, i sig självklart en rätt unik position. 

Louis stressar över sådant som de andra eleverna förmodligen upplevt, ägt, ätit som han missat.

Han har en älskare som låter honom bo gratis i en egen lägenhet i centrala Paris och tar med honom på lyxmiddagar, men äter mikrad pasta till lunch nästa dag.

Édouard dras mellan eliternas salonger och den avsmak för extrem rikedom som kommer från att själv ha varit fattig. 

Språket skarpt som en kniv

Louis språk är som vanligt skarpt som en kniv, lättläst trots en del tunga resonemang.

Det är fängslande men samtidigt kanske mindre färdigtänkt än de tidigare romanerna. Texten är flackande, tvekande och ombytlig så som livet är när man är ung vuxen.

Louis, som nu är 30 år har inte samma distans som han har skrivit ifrån i de tidigare romanerna. 

Det blir mer öppet men aningen mindre angeläget.