Vi som är födda på 2000-talet är inte uppvuxna i en tid då man pratar om klass. Att vara klassmedveten har blivit mindre vanligt, i takt med att ideologierna har förlorat i betydelse för varje riksdagsval i Sverige.

Däremot har det inte inneburit att vi inte kan förstå att varje politisk fråga kan kopplas till klass. Det krävs bara lite vett i huvudet för att förstå detta. 

Just nu skriver och talar många om det förändrade läget i Sverige. Valresultatet ger ett maktskifte där Moderaternas Ulf Kristersson krokar arm med nationalistiska Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Elen är dyrare och inflationen stiger. Våra demokratiska företrädare pekar finger mot varandra och talar om problemen som om de kom från en skräckfilm. Allt färre talar om klassfrågan, just när vi befinner oss i ett läge där klassamhället är tydligare än någonsin. 

M saknar klassmedveten politik

Moderaterna beskriver hur Ulf Kristersson ska bli hela Sveriges statsminister. Men samtidigt saknar hans parti en klassmedveten politik som inkluderar den med knaper inkomst.

Inte nog med att Ulf Kristersson själv anser sig som det enda regeringsunderlaget som kan lösa energipolitiken, samtidigt blir han rödmarkerad av Naturskyddsföreningen för att ha en bristfällig miljö- och klimatpolitik. 

Sen ska han se till att resultaten för eleverna i skolan vänder från en negativ kunskapsutveckling till att fler elever får gymnasiebehörighet. Ändå vill Moderaterna stärka vinstlobbyn i skolan och fortsätta göda kapitalet som går ned i fickan på rika bolag — i stället för att ge mer resurser så att alla elever och studenter ska få en jämlik skolgång.

När man ger mer resurser för att förbättra skolresultaten eller stärka miljö- och klimatpolitiken, behöver det också göras utifrån förebyggande insatser som är inkluderande och intersektionella.

Mörk framtid för solidariteten

I grunden handlar det om vilken samhällssyn Moderaterna har på människan. Den liberalkonservativa grundidén som Ulf Kristersson har på människor sänker Sverige i en djupare kris för arbetarklassen än vad klassen klarar av. Framtiden ser mörk ut för ett solidariskt land. 

Även om Sverige kommer att ha ett regeringsalternativ som är mer högernationalistiskt än vad som kändes tänkbart, glädjer det mig att allt fler trots allt ryter från kring denna utveckling.

Lärdomen från detta politiska läge är att se till att organisera sig. I fackförbund, ungdomsförbund eller partipolitiskt.

Förändring görs inte genom rödvinsvänstern, utan genom att fler ansluter sig till en rörelse och kräver förändring.

Det är ingen hemlighet. Det har vi sett förr, men vi behöver se det igen.