Efter val kommer valanalyser. Och om dessa vet vi en sak – de allra flesta handlar om att valutgången blir ett ”bevis” för att egna gamla käpphästar har varit rätt.

Den migrationskritiska LO-ekonomen tycker att Socialdemokraterna inte hade ett tillräckligt ”danskt” budskap och S-föreningen för en mer radikal ekonomisk politik hävdar att den ekonomiska politiken inte varit tillräckligt radikal.

Detta behöver inte vara fel. Men en verklig analys kräver att man vågar ifrågasätta och eventuellt ompröva gamla käpphästar.

Byta politisk planhalva

Min uppfattning är att Socialdemokraterna inte främst behöver göra en valanalys. Partiet behöver göra en samhällsanalys. Det vill säga identifiera de stora samhällsutmaningarna och hur dessa bäst hanteras.

Först därefter ska partiet ägna tankemöda åt kommunikation och eventuella samarbetspartier. Partiet ska alltså börja med VAD? – vilka samhällsproblem är centrala – och sedan HUR? – vi kan komma till rätta med dessa. Frågor som MED VEM? får anstå.

En av framgångarna med ”Nya Moderaterna” var att M slutade att bara förhålla sig till Socialdemokraterna utan att de i stället gjorde en egen samhällsanalys och utvecklade sin politik utifrån den. På så sätt slutade de också att spela på Socialdemokraternas planhalva.

Visst går det i dag att se rasism och främlingsfientlighet som stora samhällsproblem. Liksom ett stort SD. Men för väljarna är det inte SD som är samhällsproblemet. Samhällsproblemet är den samhällsutveckling – ofta utanför våra större städer – som gör att människor i brist på hopp om bättre röstar på ett sådant parti.

Samma sak gäller utsattheten i en del av våra storstadsområden som lett till utanförskap och fattigdom – liksom gängkriminalitet och ibland religiös extremism.

”Arga vita män” eller ”Somalitown”

För socialdemokratin kan det aldrig vara framgångsrikt att skuldbelägga ”arga vita män på landsbygden”. Men inte heller de människor som bor i utsatta områden. Jag tror personligen att Nyans framväxt delvis handlar om att inte ”se” människor.

Jag är motståndare till identitetspolitik i meningen att ha särlagstiftning eller att ängsligt tassa kring vilka ord som får användas. Däremot måste man se människor och ta deras problem på allvar.

När rasister hoppar på de människor som bor i utsatta områden måste socialdemokratin våga står upp för dessa.

Det är utsattheten, fattigdomen, arbetslösheten och brottsligheten som är problemet. Inte de människor som lider mest av detta. Därför blev uttryck som ”Somalitown” en återvändsgränd.

Farligt att nöja sig

Socialdemokraterna har tidigare använt oppositionsperioder till att inte bara slicka sina sår utan till att just göra en samhällsanalys. Tydligast var detta under åren 1979–82 då partiet lade om sin ekonomiska politik. På samma sätt användes åren 1991–94 till ett aktivt förnyelsearbete.

Däremot slarvade partiet bort åren 2006–14. Delvis på grund av att det ”gick för bra” i opinionen de första åren och sedan på grund av interna konflikter och ledarskapsproblem. Förutsättningarna borde vara bättre nu eftersom Magdalena Anderssons ledarskap är starkt och oomstritt. En lyx som vare sig Mona Sahlin eller Håkan Juholt hade.

Den största risken för socialdemokratin är att den lutar sig tillbaka, är hyfsat nöjt med sitt näst sämsta valresultat någonsin och hoppas att den högerkonservativa regeringen ska misslyckas.

Kortsiktigt kan det fungera. Men inte om partiet både vill kunna vinna och behålla makten. I stora delar av Sverige håller SD på att bli det stora ”folkliga” partiet. Den position som Socialdemokraterna och på vissa håll Centern har haft.

Våga sätta agendan

Vi riskerar en brittisk eller amerikansk situation där den breda arbetarklassen röstar höger och där socialdemokratin blir ett parti för politiskt korrekt medelklass. Det faktum att Socialdemokraterna fortfarande är större än Sverigedemokraterna kan i mycket förklarar av att S fortfarande är så mycket starkare bland äldre väljare. Över tid är detta en fördel som kommer att försvinna.

Genom att göra en egen samhällsanalys och utveckla den egna politiken blir det lättare för Socialdemokraterna att få valet och samhällsdebatten att handla om de egna frågorna. Och på så sätt slippa göra om valrörelsen 2022 där partiet främst fick anstränga sig för att ”spela 1–1” om energipolitik och brottslighet.

Det saknas inte samhällsutmaningar där socialdemokratin behöver utveckla sin politik. Ett alltmer automatiserat arbetsliv där många arbeten kan utföras från varsomhelst i världen, klimatförändringar som hotar vår existens, en välfärd som blir alltmer skiktat utifrån människors ekonomiska förhållanden eller ett aggressivt Ryssland.

Socialdemokraterna kan inte bara reagera på det som händer. Partiet måste också forma samhället. Inte bara hantera de negativa symptomen utan ändra riktningen.

Bred klasskoalition framför käpphästar

När socialdemokratin identifierat samhällsproblemen kan partiet även fundera på vilken typ av parti som S vill vara. Det är inte så svårt att vara ett parti för manliga industriarbetare, progressiv övre medelklass eller människor i utsatta områden. Det svåra är att vara detta samtidigt. 

Ett stort parti måste per definition vara en koalition. En koalition måste då hitta intressegemenskaper. Det vill säga en politik som förenar människor och där det finns en solidaritet mellan grupperna.

Jag har själv tankar och åsikter om vad Socialdemokraterna borde göra och tycka. Samtidigt är det just tankar och åsikter. Och de är lika mycket käpphästar som annat som förts fram i debatten. Partiet borde inte tillsätta en traditionell valanalysgrupp.

I stället bör den tillsätta två grupper. En grupp som utvärderar själva valrörelsen. Låt den ledas av de kommunpolitiker som gick emot trenden och lockade nya väljare. Exempelvis Fredrik Rönning i Smedjebacken eller Claes Nordmark i Boden.

Men tillsätt även en samhällsanalysgrupp som får mandat och resurser för att anlita forskare och göra mer omfattande studier och utvecklingsprojekt. Anlita de klokaste personerna som går att hitta.

Personer som Irene Wennemo, Jens Henriksson, Maja Fjaestad och Ola Asplund.

Våga tänka nytt. För det handlar faktiskt inte bara om partiets bästa. Det handlar om Sveriges och våra stora samhällsutmaningar.

  • Carl Melin (S)
    Statsvetare och kommunpolitiker i Haninge