Äntligen kan jag förklara varför jämställdhet aldrig kan komma från höger
Lina Stenberg, författare till Feminism på riktigt, om varför högern aldrig blir feministisk.
KOMMENTAR. Feminism kan inte komma från höger. Hur många gånger har jag uttalat den meningen? Försökt förklara varför det endast är med en progressiv politik från vänster som det går att nå ett jämställt samhälle.
Ändå vill jag få min omgivning att förstå. För jag märker hur oreflekterat annars vettiga vänstermänniskor i min närhet hurtigt lajkar Annie Lööf när hon säger något i feminismens namn.
Jag har skrivit ledartext efter ledartext, som visserligen retar upp den samlade högern och fått lajks av vänsterfeminister, men ändå lämnat mig rätt uppgiven.
För samtidigt har partiledarna på högerkanten – alla från Annie Lööf till Jimmie Åkesson – fortsatt med sina charader om att deras politik är den bästa för jämställdheten.
Min hjärna har länge varit upptagen av hur jag kan bidra till att det inte längre ska räcka med att säga sig vara feminist för att verka trovärdig och sedan lansera en galen, kontraproduktiv eller rent skadlig idé i feminismens namn?
Någon gång måste partierna ställas till svars för vad deras så kallade jämställdhetssatsningar leder till.
Ur den frustrationen föddes en idé. Och här krävdes fakta.
Med förslag som stopp för vinster i välfärden, stärkta familjepolitiska stöd, rätt till heltid och en trygghetspension för utarbetade arbetarkvinnor är det inte svårt att se varför det är den här politiken som kan skapa jämställdhet på riktigt.
Så jag läste två år av riksdagsmotioner. Säkert hundratals torra, sömniga dokument där med formuleringar med bäring på jämställdhet.
Jag ville skriva utifrån det som borde vara självklart. Att det är jämställdhet för alla som är utgångspunkten – det jämställda samhället. Alltså en idé om ett samhälle där kvinnors och mäns förutsättningar och villkor ska vara lika.
Vilket, märkte jag snabbt, är själva definitionen av jämställdhet. En helt naturlig målsättning alltså.
Här fanns det egentligen bara en väg. Att ha klassaspekten i förgrunden, att fokusera på vad som måste göras för att också Sveriges arbetarkvinnor – 54 procent av svenska kvinnor – ska bli en del av jämställdhetsprojektet.
Och med de glasögonen blev problemet solklart – hela fem av åtta partier vill inte ha ett jämställt samhälle. De partier som vill gå allra längst i motsatt riktning är SD och KD.
Granskningen av motionerna och partiernas hemsidor visade hur båda partierna värnar, nej vurmar, för kvinnans roll som mamma och omsorgsgivare. Och kanske låter det inte så farligt, men det handlar om att samtidigt få kvinnan att backa i alla andra roller i samhället.
Båda partierna föreslår en ”barnomsorgspeng”, en ompaketering av KD:s tidigare urartade knasreform, ”vårdnadsbidraget” under Allianstiden. Kvinnan ska vara hemma med sina barn så länge som möjligt. Och KD vill ha en lagändring så att ”den föräldralediges” rätt till lönerevision ska öka. Och SD vill ge varje förstföderska 20 000 kronor.
Men de övriga högerpartierna då, är de bättre? Svaret är å ena sidan nej, men visst är deras förslag mindre otäckt bakåtsträvande. Däremot är jämställdhetsförslagen från M, C och L lika verklighetsfrånvända.
Främst är det två universallösningar som lyfts. Det är utökat jobbskatteavdrag och det är RUT vars tak måste höjas och innefatta mer tjänster. För högern – inklusive KD och till viss del SD – handlar det om att göra livet enklare för kvinnor som redan har tillräckliga inkomster. Det ska bli lättare att betala – billigt – för sådant som gör livspusslet svårt.
Och man riktigt ser klassföraktet. För Sveriges arbetarkvinnor finns inte alls i någon av mitten- eller högerpartiernas politik. Endast i SD:s flirtutspel mot LO-väljarna kan vissa förslag riktade till de här kvinnorna skymta fram, som det om lagstiftad heltid.
…samtidigt har partiledarna på högerkanten – alla från Annie Lööf till Jimmie Åkesson – fortsatt med sina charader om att deras politik är den bästa för jämställdheten.
Men samtidigt är det just SD som går allra längst bland partierna i att villkora all välfärd inklusive barnbidrag och bostadsbidrag beroende på medborgarskap. Övriga högern nöjer sig med att endast villkora vissa delar av välfärden, att sänka ekonomiska stöd, kräva motprestationer för försörjningsstöd, förlänga provanställningstid och införa jobbsatsningar med sänkta löner.
Sådant som arbetarkvinnor inte alls vinner på med andra ord.
Och Miljöpartiet som har ett ben i vänsterinriktad politik, har sitt andra ben i liberalismen. Partiets förslag som ”utvecklingstid” är exempelvis inte en åtgärd som i första hand hjälper arbetarkvinnor. MP kan därför bara delvis sägas vara ett parti för jämlik jämställdhet.
Det är i stället Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som har den politik som bäst möter kraven. De är dessa som har en politik riktade till arbetarkvinnorna med politik för förbättringar. Med förslag som stopp för vinster i välfärden, stärkta familjepolitiska stöd, rätt till heltid och en trygghetspension för utarbetade arbetarkvinnor är det inte svårt att se varför det är den här politiken som kan skapa jämställdhet på riktigt.
Mina efterforskningar ledde till en bok, ”Feminism på riktigt”, som nyss har givits ut. Och med den kan jag äntligen släppa frustrationen över att partier med helt andra avsikter och helt okritiskt kunnat påstå sig vara goda feminister.
Nu kan jag äntligen förklara varför jämställdhet aldrig kan lösas av högern. Att det endast med vänsterns påkopplade jämlikhetsanalys som det jämställda samhället kan uppnås.
Jag hoppas innerligt att fler som tycker att jämställdhet är viktigt orkar läsa och orkar ta snacket, för det spelar roll hur vi röstar i höst.