Har killarna lämnat litteraturen?

ESSÄ. Att säga att någonting inte finns eller inte går att hitta är att blotta sin egen okunskap. Men jag måste medge att min kunskap om det manliga psyket lyste med sin frånvaro innan jag träffade min pojkvän. Männen tog plats i det rationella och faktaspäckade men jag ville hitta dem som tänker på det lilla livet.

Jag sökte i litteraturen och kulturen. Men det jag fann var mest kvinnliga självbiografiska berättelser, med en eller flera obehagliga manliga karaktärer. 

Kanske var det algoritmerna som gjorde att mitt flöde kryllade av bloggar och poddar för, med och av kvinnor som pratar om ”allt mellan himmel och jord.” 

”Läs Knausgård.” Uppmanades jag och jag satte mig till slut med den första boken i Min Kamp-serien. Visst hade de rätt. Men jag ville ha något att spegla männen jag såg på gatan i. 

Jag googlar och hamnar på litteratursajten Selma stories som låter författare tipsa om böcker som ”alla män borde läsa”. Med något anklagande i tonen svarar de flesta med några titlar i stil med Det andra könet, Kärlekens Antarktis och Maken.

Med motiveringar som ”Låt det inte råka bli en mans ord och perspektiv, gång efter gång efter gång.” Jag känner mig dum. För jag hittar verkligen inte männens perspektiv.

Jag förstår att männens berättelser traditionellt är de som stått i fokus. Men bland bokhandelns nyheter är det svårt att hitta motsvarigheten till Sally Rooney, eller Johanna Hedmans klassiska chick-lit-romaner. 

”Läs Andrés Stoopendaals Dunning-Kruger-­effekten”, svarar personalen i bokhandeln när jag frågar efter en bok av och om män i dag. Helst en som inte vill läxa upp dem i ett öppet brev eller porträttera dem som våldsamma förövare. 

Och visst finns det en hel del likheter med Min kamp och Stoopendaals bok. Utan någon riktig dramaturgi målar Stoopendaal upp ett porträtt av sin namnlösa huvudperson som under den varma sommaren 2018 rör sig mellan flickvännens lägenhet, ett oinspirerande jobb, och baren nere på gatan. Där diskuterar han Jordan B Petersons omtalade och manstillvända självhjälpsbok 12 Livsregler.

När jag läser Stoopendaal är det inte den omtalade humorn jag fastnar för. Snarare resone­mangen kring rädslan för att betraktas som ”metoo-gubbe” eller skammen över att ha kallat sin flickvän för en ”hitlerjugend” i sängen. 

Huvudpersonen handskas med det faktum att han kanske, (enligt flickvännen) endast går igång på henne för att hon (likt en snubbe) inte har så stora bröst. 

Det gör att jag läser boken i ett svep. 

Det verkar som att jag är ensam om att sörja avsaknaden av det manliga medvetandet i kulturen och i synnerhet litteraturen. Utan att glömma att män ändå dominerar flera andra arenor där de kunnat kanalisera sitt ”stora tänkande.” I konst, humor och musik.

Åsa Beckman skriver i DN om hur den svenska litteraturbranschen feminiserats. Författarskolorna är fulla av dem, kultursidorna likaså och inte minst pristagarna på August­galan. 

Något som både bekräftar min tes och får Beckman att efterfråga en diskussion om varför männen lämnat skönlitteraturen? 

Samtidigt menar Aftonbladets biträdande kulturchef Eric Rosén att ”känslomässig distans är en framgångsrik manlig egenskap i vårt samhälle”. Det bådar inte gott för det manliga skrivandet. 

I Dunning-Kurger-effekten resonerar huvudpersonen om Stephen Kings Att skriva som menar att självmedvetandet ständigt måste vara närvarande för att skapa något av värde. 

Roséns text är en del i en serie om vad ”männen vill i dag”. Att frågan ens behöver ställas pekar väl på deras passivitet i det offentliga samtalet.

I en Expressenintervju från 2019 beskriver poeten Elis Monteverde Burrau sig själv tillsammans med Jack Hildén som ”kanske landets två enda unga manliga författare.” Men menar att det inte är något problem. 

”Det finns väldigt många kvinnor som berättar saker just nu, och jag tycker det låter rimligt att ännu fler kvinnor berättar saker”, säger Hildén. Daniel Sjölin (som för övrigt driver Sveriges kanske enda kulturpodd om/för män) frågar om det beror på en hämning någonstans. 

Hildén svarar att det ”väl finns en kanon som man absolut inte vill upprepa”. ”Det stora geniet som tar så mycket plats behövs det inte fler av”, avslutar Elis Monteverde Burrau.

Jag sökte i litteraturen och kulturen. Men det jag fann var mest kvinnliga självbiografiska berättelser, med en eller flera obehagliga manliga karaktärer.

Det verkar som att jag är ensam om att sörja avsaknaden av det manliga medvetandet i kulturen och i synnerhet litteraturen. Utan att glömma att män ändå dominerar flera andra arenor där de kunnat kanalisera sitt ”stora tänkande.” I konst, humor och musik. 

En förklaring till varför männen lämnat litteraturen kan vara att läsning i dag ses som något kvinnligt, enligt Elisa Tattersall Wallin, doktorand vid bibliotekshögskolan i Borås.

För att bli bra på att skriva får man ständigt höra att man måste läsa böcker. Enligt en Novus-undersökning som gjordes 2021 visade det sig att en fjärdedel av alla män inte läser några böcker alls.

Efter år av verkliga och fiktiva berättelser om män, skrivna av kvinnor, börjar min längtan efter att läsa om en vanlig kille med vanliga tankar kännas obesvarad. Visst tackar jag Jack Hildén som låter kvinnor komma till tals, men blir inte porträtteringen av mannen snedvriden om mannen inte vågar skriva den själv?