Att gissa har väl aldrig stoppat David Eberhard?

KOMMENTAR. Jag har alltid sagt att jag uppskattar en bra provokatör. Det ska inte förväxlas med de hyllningar av “obekväma sanningssägare” högern närmast gjort till en fetisch. Provokatörer av den bra sorten är nämligen inte samtidens frihetsriddare och hjältar, utan ligger närmare gycklarklassen.

En hovnarr gör varken anspråk på tronen eller värdighet när han förnedrar sig själv för att överleva. Han är inte värd vår respekt för att det han säger är kontroversiellt, utan för att hans satir är en balansakt på eggen av en skarpslipad bödelsyxa

Makt är vad som skiljer en provokatör från en mobbare.

Därför är det inte så konstigt att stora delar av högern krampaktigt omfamnar cancel culture-narrativ. Genom att ständigt dra uppmärksamhet till tillfällen då de straffats av krafter bortom deras kontroll kan de ge sken av att de är gycklare även när de nogsamt riktar sin kritik mot betydligt enklare mål.

Att de sällan sparkar uppåt i praktiken – att deras granskningar, hån och drevförsök alltid verkar drabba personer utan faktiskt makt – hoppas de att du ska glömma bort. 

Låt oss för argumentets skull fördjupa oss i ett exempel: Psykiatrikern David Eberhard. 

Eberhard är överläkaren som de senaste decennierna sysslat med att ryta ifrån mot allehanda saker han upplever som, fritt tolkat, “fjompiga”. 

På listan finns daltande med barn, genusflum, trygghetsnarkomani, lättkränkthet, höga skatter och tabula rasa.

Jag vet inte om han tycker att det är ett uttryck för hederlig eller toxisk manlighet när män i grupp hånar en kvinnas berättelse om psykisk misshandel. Jag tror inte ens att jag bryr mig om svaret.

Det är svårt att inte dra paralleller till den jämngamla psykologiprofessorn Jordan B. Peterson, som gjorde viral succé med sin kritik mot en alarmistisk feltolkning av kanadensisk diskrimineringslagstiftning. 

Efter det nådde han stora framgångar med sina självhjälpsböcker, samt som debattör för åsikter i linje med gammal hederlig moralkonservatism.

Peterson utmålade sig som en martyr för det fria ordet och vetenskaplig sans, villig att ge upp sin maktposition för en princip han i efterhand visade sig själv ha uppfunnit behovet för. 

Jämför med Eberhard. I Läkartidningen berättar han om sitt beslut att ställa upp i valet för flumpartiet Medborgerlig Samling. Psykiatrikern säger i intervjun att han: “satsar på att bli socialminister och på att få sparken inom ett halvår för att jag säger saker som måste sägas. Där fick du ett citat.”

Här måste vi nästan stanna upp och beundra arrogansnivån i antagandet att han skulle vara unikt lämpad att förstå exakt vad som är fel med landet. Trots att inte en enda sak han säger är ny eller kontroversiell jämfört med vad andra konservativa högermän sett som sunt förnuft i generationer. 

Som att det inte vore nog är hans retorik tydligen så kraftfull eller tankarna så djupsinniga att de kan ändra riktningen på svensk politik enbart genom att han tillåts uttrycka dem från en tillräckligt uppsatt position innan han tvingas avgå. Som martyr, givetvis.

Det här fick mig att tänka. Ni förstår, jag har psykologi som ett av mina personliga hobbyintressen.

För transparensens skull känns det viktigt att påpeka att jag har lika lite professionell koppling till det som David Eberhard har till skatter, jämställdhet, pedagogik och flera av de andra områden han gör anspråk på att få ha inflytande över. 

Jag saknar, till skillnad från honom, makten att sätta en diagnos. Därför står det mig också fritt att stillsamt undra om han är bekant med begreppet “narcissistisk personlighetsstörning”.

Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) listar 9 diagnoskriterier, varav minst 5 måste uppfyllas. 

Jag hade kunnat lista fler citat, men det från Läkartidningen plockar på egen hand punkt 1 (grandios självbild), 2 (fantasier om obegränsad framgång, makt och briljans) och kanske 3 (tror sig vara en unik person som bara kan förstås av andra med hög status).

Punkt 4 och 5, (behov av överdriven beundran och att känna sig berättigad till positiv särbehandling), känns troliga, men mer spekulativa.

Punkt 6 (att utnyttja andra i personliga relationer), är svår att kommentera utan att ge sig in på killgissningar om någons privatliv. Det känns inte ansvarsfullt att göra, så jag tänker låta bli.

Dessvärre saknades den typen av ansvarstänkande när Eberhard satte sig med polaren Aron Flam och gjorde content av att håna skådespelaren Bianca Kronlöfs beskrivning av en destruktiv relation, i SVT:s program Min Sanning. 

Vi får bara förutsätta att Eberhard tänker respektera den biologiska ordningen och omedelbart agera därefter. Kanske skaffa ett annat jobb, exempelvis börsmäklare eller bilmekaniker, där hans naturliga förmågor kan komma mer till sin rätt.

Den nedbrytningsprocess hon beskrev bör vara bekant även för personer vars jobb det inte är att förstå mental hälsa. Ändå avgjorde de tvärsäkert att den inte kunde påverka förmågan att samtycka till sexuell förnedring, ens när det handlat om partnerns krav för förlåtelse.

Lyckligtvis, för våra syften, är att skratta åt någon som tårögt beskriver en jobbig situation ur sitt liv, ett jättebra exempel för punkt 7 (brist på empati).

Jag vet inte om Eberhard ofta är avundsjuk, men kan konstatera att avundsjuka som företeelse dyker upp ofta i det han skriver. Fördelningspolitik, till exempel, har enligt David sin grund i att andra är avundsjuka på sådana det går för bra för. 

Genom sig själv känner man andra, tänker jag, och checkar för punkt 8. Vi avslutar med en gratispoäng för punkt 9 (arrogans och högdragenhet).

Det lämnar oss med ett facit på minst 6 poäng, som jag i egenskap av kvinna och därmed enligt Eberhard av naturen mer empatisk, bedömt att han besitter. 

Jag anser vidare – som någon av biologi välsignad med bättre förutsättningar för att ta hand om människor – att en sådan person bör hålla sig långt borta från maktpositioner inom psykvården..

Vi får bara förutsätta att Eberhard tänker respektera den biologiska ordningen och omedelbart agera därefter. Kanske skaffa ett annat jobb, exempelvis börsmäklare eller bilmekaniker, där hans naturliga förmågor kan komma mer till sin rätt. 

Det vore trots allt synd om han precis som Jordan B. Peterson skulle visa sig ha svårt att leva som han lär. 

När Veckorevyns chefredaktör Irena Pozar kritiserade att en man som har ansvar för människor i utsatta situationer valt att publicera innehåll där han raljant avfärdar en kvinnas beskrivning av ett trauma. Då var han i alla fall konsekvent nog att avfärda även hennes obehag med raljanta ordalag. 

“Festligt”, twittrade han “att jag vigt mitt yrkesverksamma liv åt att hjälpa utsatta människor medan man kan undra vad den godhetssignalerande Pozar gjort för dem”. 

På samma plattform kallar vapendragaren Flam Pozars kritik för ett “deplattformeringsförsök” av “humor”.

En humor som alltså bestod av zingers som att det inte är modigt att vilja krossa patriarkatet eftersom vi inte bor i Yemen. Eller en sarkastisk kommentar om att det inte är ett bra tips till unga tjejer att beskriva första varningsflaggan i ett destruktivt förhållande som att partnern är otroligt fantastisk – något flertalet psykologer identifierat som en del av en vanlig övergreppscykel.

Här måste vi nästan stanna upp och beundra arrogansnivån i antagandet att han skulle vara unikt lämpad att förstå exakt vad som är fel med landet. Trots att inte en enda sak han säger är ny eller kontroversiell jämfört med vad andra konservativa högermän sett som sunt förnuft i generationer.

Lägg till gycklare på listan av yrken Eberhard tycker sig kunna syssla med utan att förstå hur det funkar. 

Men vad vet jag om allt det här, skämt åsido? Om hans kunskaper, människosyn och eventuella personlighetsstörningar? Inget alls, naturligtvis. Jag vet bara inte varför jag skulle låta det stoppa mig från att ha en åsikt, när det tydligen aldrig stoppar David själv.

I sin krönika “Feminisera inte alla – Manliga män slår inte” avfärdar han tanken om toxisk manlighet som normen. Lösningen på våldet mot kvinnor är, enligt honom, att omfamna den “vanliga, hederliga” manligheten.

Jag vet inte om han tycker att det är ett uttryck för hederlig eller toxisk manlighet när män i grupp hånar en kvinnas berättelse om psykisk misshandel. Jag tror inte ens att jag bryr mig om svaret.

Historien är nämligen, Eberhards självbild till trots, smockfull av män precis som han. 

Det bästa vi kan göra är att hålla upp en spegel för dem, och hoppas att de lär sig något. Eller, som Narcissus, ägnar resten av sina liv trollbundna av sin egen spegelbild och oförmögna att göra någon skada.