Medier har en lång kärlekshistoria med den så kallade personliga vinkeln. Man har det eftersom sådana texter har en tendens att bli lästa. Människor relaterar till andra människor och till andras mänsklighet.

Sveriges allra mest lästa skribenter skriver i princip genomgående om sig själva och resultatet blir ofta magiska texter. Redaktörsdrömmar vare sig man likt Patrik Lundberg skriver en hel bok om sin mammas död (Fjärilsvägen, Albert Bonniers förlag) eller om man som Oisín Cantwell i Aftonbladet skriver om sin egen frustration under regeringens alla pressträffar.

En skickligt skriven text handlar såklart egentligen inte om skribenten. Skribentjaget tar mest läsaren i handen. Fjärilsvägen handlar mer om klassamhället och dess konsekvenser än vad den handlar om Patrik Lundbergs barndom.

Cantwells krönikor handlar mer om vad Mikael Damberg till slut kommer fram till och vad gängkriminaliteten kommer innebära för valrörelsen än om att det sitter en vresig journalist i publiken.

Som specifikt ledarskribent vill man inte bara bli läst, man vill göra skillnad. Som ledarskribenter skriver vi inte bara för att skildra världen utan för att påverka världen till något vi tror skulle bli bättre. Under pandemin har vi, vare sig vi skrivit från höger eller vänster, velat att färre människor ska dö.

Skitsamma om det blev utelämnande

I mars 2020 kom jag så att säga ut som deprimerad i Nordens största tidning. Rubriken löd “Coronakrisen kan döda oss deprimerade också” och publicerades på Aftonbladets ledarsida.

En dag tidigare hade Sverige stängt gränsen för alla resande från länder utanför EU. Framför allt gick gymnasie- och högskoleutbildningarna över till distansundervisning och resten av oss som kunde rekommenderades att jobba hemifrån.

Andra ledarskribenter skrev om smittbekämpningen, äldreomsorgen och restriktionerna. Jag ville skriva om psykisk ohälsa inför pandemin eftersom min egen kropp fortfarande bär fysiska tecken av det. Jag visste vad som kunde hända när rutinerna försvann, när vi inte längre fick träffa varandra, när världen tystnade och människor lämnades i ensamhet. Jag visste eftersom det riskerade att drabba mig.

Skitsamma då om det blev utelämnande. Om, men bara om, mitt jag kunde fatta en läsare i handen och bidra till att leda Lena Hallengren till ämnets kärna, så fick det vara så:

“Coronakrisen har fler riskgrupper än de som kan bli svårt sjuka av själva viruset.”

Det var då det.

75 procent fler berättar om självskador

I september 2021 är vi några få veckor från att få gå tillbaka till våra arbetsplatser igen. Folkhälsomyndigheten, politiker och inte minst sjukvårdspersonal är noga med att säga att det inte innebär att pandemin är över, men för befolkningen i övrigt känns det nog så.

I somras slog BRIS ett svart rekord i antal telefonsamtal från barn och unga som mår dåligt.

30 procent fler än 2020. 75 procent fler än förra året berättar om självdestruktivitet. Över 50 procent fler berättar om självmordstankar.

Forskning på just självmord har länge pekat på att självmordsstatistiken ofta inte skjuter upp under en kris utan strax efter.

Samtidigt kommer nyheten att BUP i Stockholm ska organiseras om. 16 mottagningar ska bli 9. Fler delar ska privatiseras.

För Expressen berättar en kurator om skräcken inför att de barn man ansvarar för nu ska få längre restider och att personalen som blir kvar får mindre kunskap om situationen i de bostadsområden barnen bor. Allt i en situation där man redan i dag inte kan erbjuda de mest självmordsbenägna barnen ens ett stödsamtal i veckan.

Problemet är nationellt. I Göteborg flyr läkarna från BUP. Runt om i landet sitter sjukhus på sparbeting, trots statsbidrag och vårdskulden pandemin byggt upp gällande operationer och annan planerad vård.

Konsekvenserna vänds inåt

Allt som skrevs 2020 skulle lika gärna kunna skrivas idag. Coronapandemin riskerar att gå in i en annan tystare pandemi. För så är det med den psykiska ohälsan. Ofta en katastrof för drabbade och anhöriga, men med åkommor som inte gör större väsen i samhället och konsekvenser som vänds inåt.

Coronakrisen kan, fortfarande, döda oss deprimerade också.

Och för den som undrar mår jag själv utmärkt, fyra år and counting, tackar som frågar, men nu handlar ju det här egentligen inte om mig.