Tristessen

i det rutinartade butiksarbetet får Lina Arvidsson att skärpa sina sinnen. Hennes dikter har rafsats ner på lappar under tolv år som anställd på en Icabutik i Malmö.

– Om man har ögonen med sig hittar man alltid saker som bryter mönstret. Jag hoppas att både anställa och kunder kan känna igen sig, säger hon.

Skräcken

Kniven mot kollegans hals. Femhundringen som fladdrar på kassabandet efteråt. Kunden som fortsätter packa sina varor. Upplevelsen av ett våldsamt butiksrån har blivit stark poesi.

– Skrivandet var ett skönt sätt att bearbeta traumat, men när jag senare skulle redigera texten mådde jag dåligt på samma sätt igen.

Sorgen

efter en värkbruten arbetskamrat som hittats död i sin lägenhet föder tankar om relationer på jobbet, krossade drömmar och den egna kroppen.

– Hon jobbade jättemycket och försökte plugga samtidigt men fick för ont. I dikterna väver jag ihop det med min egen rädsla för att kroppen ska gå sönder.

Föraktet

från kunder som behandlar anställda som maskiner speglas av att butikens apparater har ett rikt känsloliv. Kvittoskrivaren hostar förnärmat, en dator får vårkänslor och en försmådd kassalåda får äntligen omfamna en skadad sedel.

– Vi betraktas ofta som något som bara ska funka. Själv umgås jag med maskinerna. 

Värmen

som ibland tränger igenom klyschorna i möten med tilltufsade stamkunder hör till ljuspunkterna i jobbet – och dikterna.

– Vid enstaka tillfällen når man bortom det ytliga. Man får vara lite psykolog, det är både fint och jobbigt. Vad ska man svara kunden som plötsligt berättar att hon har cancer i hela magen?