Är det Youtube-algoritmen som får hatet att växa?

ESSÄ. Caleb Cain var 21 år gammal när han hoppade av college, ensam och desillusionerad. Det var 2014, och Påve Franciskus citerades när han kallade internet “en gåva från Gud”.

Vi surfade som aldrig förr. En tredjedel av alla svenskar använde sociala medier, och fick mer och mer av sina nyheter online.

Youtube var störst på video, och det var där Caleb hamnade. Efter att ha letat efter självhjälpsinnehåll riktat till just bittra unga män, fastnade han för en kanal tillhörande en kanadensare vid namn Stefan Molyneux. 

Ungefär samtidigt, i Sverige, höll statsminister Fredrik Reinfeldt sitt sommartal och uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan. Det kommer att bli nödvändigt, sa han, för att hantera den flyktingkris som skulle kulminera året efter.

Ingen brun våg 2014 

I efterhand har han anklagats för att ha skrämt väljare till Sverigedemokraterna genom att lägga fokus på invandringens kostnader.

Orättvist, om man ska tro på de experter som under en längre tid hade argumenterat för att en högerpopulistisk våg skulle följa i spåren av krisande finanser. 

Någon riktig brun våg blev det inte 2014. Det var mer som att det bubblade precis under ytan, där Europas högerpopulister växte sig starkare och gav bärkraft åt ännu mer radikala element.

Nazistiska Svenskarnas Parti fick löpsedlar när de kopplades till en knivattack i Malmö och igen när de drabbade samman med de demonstranter som mobiliserats som en motreaktion.

Och sen kom flyktingkrisen. 

Kulturkrig flyttade till nätet

Medan banderoller med texten “Refugees welcome” och en handfull övervintrade skinnskallar slogs om utrymme på gator och löpsedlar, flyttade större delen av kulturkriget ut på nätet. Flera av de snabbt växande sociala plattformarna dominerades av den nya trenden att driva med “social justice warriors”.

Klipp med hysteriskt skrikande blåhåriga kvinnor, ängsliga pronomenrundor och pinsamma (men säkert välmenande) antirasistiska utspel och manifestationer fick ge ansikte åt alla sorters progressiv politik.

De var lätta att skratta åt. Men i den bredare rörelse som kom att definieras som althöger utmålades de samtidigt ett existentiellt hot. 

Stefan Molyneuxs Youtubekanal producerade inte bara videos om självhjälp och pseudofilosofi, utan också politiska föreläsningar. Timslånga haranger om obekväma “sanningar” levererades tvärsäkert till en grynig webbkamera och fyllde tystnaden hemma hos Caleb Cain.

I videon “The Death of Europe | European Migrant Crisis” från oktober 2015 argumenterade Molyneux för att det är vansinne att vänstern skriker rasist åt sådana som bara konstaterar fakta: att flyktingvågen är en import av en inkompatibel, mindre intelligent genpool som kommer att leda till det vita Europas förfall. 

Cain utnyttjade algoritmer

Genom sina personligt utvalda videotips hittade Caleb andra som pratade om samma saker. Nästan bara samma, faktiskt.

Algoritmerna som hade kodats för att hålla användare kvar på sajten så länge som möjligt såg till att han höll sig inom nätverket av ytterhögerns demagoger, som under den här perioden växte sig stora på plattformen. 

De utgjorde majoriteten av 12 000 videos i den historik han fem år senare lämnade över till skribenten Kevin Roose från New York Times.

Reportaget “The Making of a Youtube Radical” kom ut under 2019, och blev ett av många inlägg i diskussionen om politiska filterbubblor. Ett år senare kom poddserien “Rabbit Hole”, som tog avstamp i samma berättelse och fördjupade sig i hur Youtubes algoritmer kan ha påverkat världen. 

Den, likt mycket annat som skrivits om internet och radikalisering, beskriver plattformen som en farlig ekokammare. Där individer – ofta unga, bittra och ensamma män – kan trampa snett i ett kaninhål som leder hela vägen ner till althögerns Underland. 

Slut på vilda västern

Första avsnittet släpptes i april 2020. I juni samma år tog Youtube bort Stefan Molyneuxs konto, tillsammans med andra högerextrema profiler som althögerns Richard Spencer och före detta KKK-ledaren David Duke. Det var början på slutet för en era av politisk vilda västern i sociala medier.

De andra stora aktörerna, som Facebook och Twitter, har också börjat städa bort sina mer kontroversiella användare. Facebook har under året uttryckt att de kommer att ge politiskt innehåll mindre spridning, och uppmanat politiska annonsörer att söka sig till andra plattformar. 

Troligtvis vill de undvika politiska beslut som tillskriver dem juridiskt- eller utgivaransvar för det som publiceras på deras sajter. Miljontals inlägg, meddelanden och videos som de inte har en chans att moderera – i alla fall inte med bibehållen vinstmarginal. Konsekvenser av att genom de medborgarjournalister, influencers och skrikdebattörer som byggt upp en alternativ mediaplattform hos dem, fått reell politisk makt.

Hur skapar vi förutsättningar för att känna oss delaktiga i våra dagliga liv istället för maktlösa i vår ilska mot en avlägsen maktelit?

Om koden skriven för att hålla konsumenter lojala faktiskt skulle hjärntvätta fram högerextrema masskjutare, vems är ansvaret då? 

Om, det vill säga. För trots att historier som Cains låter rimliga för alla av oss som själva sett hur algoritmer strömlinjeformar det innehåll vi visas i våra flöden eller i direktreklam, vet vi inte om radikaliseringsteorin faktiskt håller. 

En analys från 2018, baserad på 72 miljoner inhämtade kommentarer från över 300 000 videos, påstod att användare som kommenterade på alternativmedia till höger, med tiden blev mer och mer extrema i sina kommentarer och vad de tittade på.

Men nyare undersökningar visar att de flesta verkar trogna det innehåll där de börjat. Antalet användare var störst för mainstreamvänster, följt av centern. Mainstreamhöger och vad de kategoriserat som “anti-woke” var ungefär lika stora grupper som extremhögern. Någon extremvänster existerade i princip inte.

Mellan 2016 och 2019 förändrades inte antalet tittare i de yttersta grupperna särskilt mycket. Däremot ökade antalet konsumtionstimmar markant inom anti-woke och extremhögern.

Filterbubblorna är verkliga

Efter att ha tittat på båda lutar jag mot att det snarare är en fråga om att de utstötta extremerna söker sig till internet, både som konsumenter och producenter av media. Att filterbubblorna är verkliga, men att kaninhålen inte är det.

Det kan dröja ett tag innan vi har några pålitliga svar på exakt hur sociala medier påverkar våra åsikter. Kanske blir de sönderreglerade eller plockar sig själva ur den politiska matchen innan vi ens får en chans.

Kanske bottnar problemet inte i att alla fått en röst, eller att lösningen på sikt är så enkel som att fortsätta blockera, eller att inte blockera, misshagliga element från våra gemensamma utrymmen. Diskussionen om vilka som ska få existera var, om cancel culture, radikalisering och näthat, överskuggar en mycket mer komplex problembild. 

Debatten fastnar

Ändå är det där debatten ofta fastnar. På ena sidan makthavare som förespråkar sin skyldighet att skydda demokrati och medborgare från sådana som Caleb. På den andra, andra makthavare som hävdar att att just deras alternativa medier eller arga följare är de enda som kan ställa det korrupta etablissemanget till svars.

Populisterna har så klart fel. Men det har den andra sidan också, om de tror att digitala grindsamhällen är ett sätt att ena oss. Det går inte att ersätta journalistisk granskning med hundra felstavade twitterkommentarer om att sossarna ska avgå, men lika lite med en värld där alla håller sig till sina inhägnade, partivänliga filterbubblor.

En gång i tiden var politiker beroende av media för att nå ut med sitt budskap, och det skapade en bräcklig terrorbalans. En anledning för politiker att svara även på besvärliga frågor, och för journalister att ställa dem. Idag går det helt att kringgå genom att förlägga din kommunikation till partiets egna kanaler. 

Någon riktig brun våg blev det inte 2014. Det var mer som att det bubblade precis under ytan, där Europas högerpopulister växte sig starkare och gav bärkraft åt ännu mer radikala element

Som många andra delar av vår demokrati är den tredje statsmakten efter internets intåg en ganska bräcklig struktur, som mest hålls ihop av gamla vanor och god etikett. Det borde vi nog prata om. Vad det gör med oss när vi saknar gemensamma narrativ, och hur det spelar in i en kultur av isolering och individualism. 

Hur vi förhåller oss till att världen blivit så mycket större än våra sinnen klarar av? Hur skapar vi förutsättningar för att känna oss delaktiga i våra dagliga liv istället för maktlösa i vår ilska mot en avlägsen maktelit? 

Det är väldigt svåra frågor, nästan omöjliga att föreställa sig lösningarna på. Kanske är det därför vi hellre flyr till våra trygga filterbubblor, eller sagor om att skydda västvärlden och den vita rasen.

Caleb hade kunnat lägga sin tid på att förespråka en nedstängning av internet. I stället försöker han få andra att förstå hans historia. I dag driver han en organisation för att hjälpa andra som delar den se att det finns vägar tillbaka in i samhället.

Något i det är hoppfullt, trots allt.