Många svenska pensionärer får klara sig på mindre än hälften av sin tidigare lön efter arbetslivet. 

Sverige har den högsta andelen fattiga pensionärer i Norden och fler än genomsnittet i EU. 

För många spelar det dessutom nästan ingen roll för pensionen att man arbetat ett helt liv.

Politikens favoritsvar på utmaningarna för pensionssystemet har varit att vi ska jobba längre.

För den undersköterska, byggnadsarbetare eller industrilackerare som sliter ut sig på jobbet och som kanske inte ens kan arbeta fram till dagens pensionsålder är det förstås ett hån.

Ohållbart penssionssytem

Sverige har i dag ett pensionssystem som är hållbart för statsfinanserna men ohållbart för svenskarna.

Att höja pensionsinbetalningarna så att alla får en vettig pension är tydligen uteslutet för partierna till höger.

När socialförsäkringsminister Ardalan Sheka-rabi (S) försöker hitta lösningar genom att höja pensionsavgiften och pensionstillägg blir inte minst Moderaterna vansinniga.

Nästa val kan komma att bli en strid om pensionerna.

Det vore, på sätt och vis, en återgång till hur politiken såg ut för 100 år sedan. Berättelsen om det svenska 1900-talet är i någon mening berättelsen om kampen för en trygg ålderdom.

Då, för ett sekel sedan, hade en snabb folkökning, omflyttning och urbanisering gjort att ålderdomen blivit ett akut försörjningsproblem för många svenskar. 

Högern saboterade

Alla försök att under 1800-talet lösa ålderdomens fattigdomsproblem med statliga medel saboterades av högern. Inte minst för de egendomslösa industriarbetare som bar upp den framväxande arbetarrörelsen var ålderdom liktydigt med fattigdom.

1913 beslöt till slut riksdagen att införa en allmän ålderspensionsförsäkring. Fattigdomen minskade inte, men ändå var detta första gången som man i svensk socialpolitik genomdrev en inkomstöverföring till de sämst ställda, utan att för den sakens skull straffa dem. 

Om man försörjdes av fattighjälpen blev man av med rösträtten, bara de män som var ekonomiskt självständiga skulle få vara med och ta beslut om rikets affärer.

”Det var ett uttryck för en skräck i den liberala ideologin att staten kunde missbrukas av de fattiga som en utpressningsmaskin mot de välbeställda” skriver sociologen Gunnar Olofsson i en forskningsartikel.

Känns det igen?

Så rullade pensionskonflikterna vidare under 20-, 30- och 40-talen.

Folkpension infördes 1937

De borgerliga partierna ansåg att statens pensionsutgifter redan var för höga, att det var för lätt att få tillägg på pensionen och att staten borde spara pengar. Socialdemokratin och LO arbetade i stället med att få ett pensionssystem som erbjöd arbetarklassen frihet från nöd.

1937 kunde ändå en folkpension införas och den tidigare avgiftsrelaterade pensionen omvandlades till en skattefinansierad grundpension.

1946 frikopplades folkpensionen helt från avgiftsinbetalningarna och avgiften blev en ren skatt. Pensionsnivån skulle vara så hög att ingen behövde söka bistånd från fattighjälpen. Men ännu 1947 hade var tredje pensionär understöd från fattigvården och så växte kravet från arbetarrörelsen på en rejäl pensionsreform.

Förslaget om allmän tilläggspension, ATP, innebar allmän och obligatorisk tjänstepension som finansierades med arbetsgivaravgifter. Pensionen skulle stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och de femton bästa åren blev grunden för en garanterad pension på ungefär 75 procent av lönen. 

Men motståndet från högern och arbetsgivarorganisationerna var starkt och Centerpartiet hade ett eget förslag. 

Striden om pensioner

Så brakade striden om pensionerna loss. Kompakt låsning i riksdagen och sedan en folkomröstning 1957 som vanns av Socialdemokraterna, SKP (nuvarande Vänsterpartiet), LO och TCO.

I riksdagen kunde man ändå inte enas och det blev extraval 1958. Frågan avgjordes till slut i riksdagen våren 1959 i en omröstning där folkpartisten Ture Königson lade ner sin röst.

Königson hade varit arbetare på Götaverken i Göteborg och han förklarade sig inte kunna rösta mot sin klass.

ATP begravdes 2002 eftersom systemet inte följde ”den samhällsekonomiska utvecklingen”. Nu lever vi med ett pensionssystem där ett långt arbetsliv för många leder till en fattig ålderdom. Högerns ointresse är sig likt.

Det är hög tid för mobilisering.