Esbati beskriver samhällets likgiltighet efter Utøya

RECENSION. Det finns personliga händelser som känns som att de borde få hela världen att stanna.

Att för första gången kyssa någon du älskar, hålla ditt nyfödda barn i sina armar eller nås av beskedet att en närstående gått bort.

Stunder då tiden i din bubbla slutar att existera och du vet att när den brister kommer din värld att vara oåterkalleligen förändrad. 

Sedan finns det händelser där bubblan omsluter hela samhället. 

När politiskt våld tar sig uttryck i ett terrorattentat är det en punktmarkering i vår tidslinje. Det finns en tid före och efter 9/11, även för många av oss som var långt borta från World Trade Center hösten 2001. En tid före och efter Akilovs vansinnesfärd längs Drottninggatan, i det land vi känt oss trygga.

En tid före och efter Breiviks attacker mot vårt lika trygga grannland, där 77 personer – majoriteten barn och unga – hänsynslöst mördades för att de tillhörde arbetarrörelsen.

Vänstern, som i terroristens ögon skulle orsaka en etnisk rensing av vita norrmän genom en världskonspiration med invandrade muslimer som vapen. 

Ju närmare dådet vi befinner oss, geografiskt socialt eller kulturellt, desto våldsammare skakas vi om när tiden bromsar in. 

Esbati beskriver en samtid där gränserna mellan högerns olika falanger; konservativa, liberaler, radikaler och populister, blir allt mer otydliga

Få kom dåden på Utøya så nära som Ali Esbati, i dag riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

I sin bok Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle berättar han tio år efter attentatet om sin upplevelse på ön den dagen. 

Han beskriver den klaustrofobiska känslan av sväva i ovisshet, fly från en osynlig fiende i väntan på den polis som aldrig tycks komma.

De korta mötena med rädda och skadade unga, hur han torkar en skadad flickas blod från händerna och ger bort sin tunna vårjacka för att värma ett annat offer för kulorna.

Citaten ur hans sista SMS till sambon som väntar hans barn, innan han som många andra flyr ut i vattnet och tappar kontakten. Samma sambo som namnges som politisk förrädare i Breiviks manifest.

Det ofödda barnet som med sin iranska pappa sågs som det yttersta beviset på kvinnligt svek. För det skulle modern halshuggas och video av avrättningen postas online.

När han får tillbaka sin kvarlämnade ryggsäck är den märkt med en lapp med texten “Levande”. “Som en påminnelse och uppfordran”. 

Hur förvaltar man en sådan påminnelse? Går det att förlikas med att bubblan spricker, tiden hinner ikapp igen och det samhälle som borde skakats i sina grundvalar vägrar att förändras?

Förlikning är svårt. Men att hantera insikten är lättare om vi kan förstå terrorattentaten inte som en enskild avskyvärd och tragisk omskakning, utan en del av ett större mönster.

Politiskt i stället för personligt, med ett cyniskt samhällsbygge som skapar rasism, hat och rädsla för att vissa gynnas av det. 

Esbati ägnar ändå delar av boken åt sin egen berättelse. Hur hans familj flydde krig och kom till landet illegalt.

Hur han själv kom att förstå rasismen i det svenska samhället och inse att de feta rubrikerna om invandringens problem pekade på honom. 

Gårdarnas Krig, svensk progg och punk. Vägen som ledde in i politiken och till Utøya den 22:a juli 2011, där missnöjet bakom rubrikerna mynnade ut i den värsta terroristattacken i nordisk historia sedan andra världskriget.

Ändå är det inte förrän efter skolattacken i Trollhättan 2015 han beskriver att något ändrar form hos honom.

En “kroppslig insikt om att vårt människovärde i praktiken alltid är socialt bestämt – och att det för min sort devalverats i hastig takt, i mitt eget land”. Bubblan har brustit, och utanför den ser världen likgiltigt på.

Citaten ur hans sista SMS till sambon som väntar hans barn, innan han som många andra flyr ut i vattnet och tappar kontakten. Samma sambo som namnges som politisk förrädare i Breiviks manifest

Större delen av boken handlar om hur den likgiltigheten löper som en röd tråd genom svensk politisk historia, från Luciabeslutet till Ny Demokrati, Lasermannen och peppiga nyliberala reformer, fram till dagens Sverigedemokratiska riksdagsledamöter.

Vissa typer av 90-talets ogenerade rasism hade inte accepterats i det offentliga rummet i dag. Det betyder inte att den försvunnit.

Ökande klassklyftor och ett ekonomiskt system som lovat mer än det håller har skapat ett missnöje som inte längre fångas upp av den allt svagare svenska arbetarrörelsen.

I stället växer partiet som står och skriker med andra högerextrema under Almedalsveckan i bokens början. 15 år senare har de talarplats på scenen, har bytt bombarjackorna och den öppna rasismen mot slips och en högerbudget inspirerad av lyxmiddagar där Svenskt Näringsliv och Almega stått för notan. 

Den svenska rasismen ryms inte längre i pricken från ett rött lasersikte, och har inte samma skärpa.

Esbati beskriver en samtid där gränserna mellan högerns olika falanger; konservativa, liberaler, radikaler och populister, blir allt mer otydliga.

Hur ideologiska figurer, konspirationsteorier och problemformuleringar förflyttar sig från radikala miljöer in i det vardagliga och vice versa, når oss varje dag i sociala medier och kan leda till hatbrott och terror. 

Vill vi stoppa det, skriver han, måste vi se strukturerna de skapar. Att blottlägga dem i sin bok är ett av hans sätt att ta det ansvar vi alla måste solidariskt dela.

Att läsa den är en omskakning vi alla behöver för att minnas varför.

Som en påminnelse och uppfordran.