Är Waldorfskolan vansinnet eller verkligheten skev?

KOMMENTAR. – Grejen med att gå Waldorf var att vi fick höra att vi skulle bli det mesta vi kunde, samtidigt som vi absolut inte fick bedömas. 

En kompis sa det här på en förfest i Norrköping efter att jag ställt ett par nyfikna frågor.

Min bakgrund som barn till 68-generationen där leken, kreativiteten och samhällsförändringen kom med bröstmjölken gjorde att jag hört om, men aldrig förstått vad som hände på antroposofskolan.

Vi reste till Järna i min barndom men i Värmland var det närmsta vi kom alternativpedagogik Lundsbergs kamratuppfostran. 

Vi proggungar hamnade i stället i den hårda verklighetens svenska skola. Det blev något av en krock. I mitt fall kanske inte så stor som den kunnat bli. Vi hade trots allt tv.

Filmaren Jasper Lake gick som barn på Solviksskolan i Järna. En närmast Hogwartsartad miljö med stora stenbyggnader i runda former. En plats, precis som Harry Potters skola, dit speciella barn kommer för att utvecklas.

Men också en extrem även inom waldorfpedagogiken.

För mig var min svenska byskola något av en kalldusch. Med den uppfostran som fritt barn i en progressiv miljö var jag inte riktigt rustad för en miljö där helt andra hierarkier rådde

Nu återvänder han i dokumentärserien De utvalda barnen på SVT. Han vill förstå skolan och varför så många som gått där har dåliga erfarenheter.

Mobbing, fysiska skador, favorisering och, inte minst, barn som kommit ut i vuxenvärlden utan att kunna skriva eller räkna. 

Han finner en plats där det pågått ett enormt experiment. En idé om att barn vill lära av sig själva.

Där de ska leka utan tvång. Måleri, sång och fysisk aktivitet som att kunna klättra i träd är det som uppmuntrats snarare än årtal eller huvudräkning. En sorts hyperindividualistiskt och progressivt ideal där barn i sig och deras frihet överskattats fullständigt. 

Lärarna hävdar bestämt att det inte funnits någon mobbing men flera av de tidigare elever Lake träffar beskriver snarare miljön som ett Flugornas herre-landskap där de lämnats vind för våg. 

Lake förstår inte hur han själv inte kan ha några minnen av det här. Skoltiden har för honom snarare ett magiskt skimmer.

Han inser att de som levde upp till föreställningarna skolans vuxenvärld haft av idealbarn – konstnärlighet, äventyrlig lek – kanske aldrig blivit så sedda som då. Lake var ett av dem.

Barnen som inte lever upp till idealet osynliggörs istället av lärarna. Och barn gör som vuxna gör.

Om lärarna anser att alla barn är lekfulla och spännande. Vem blir du då om du är grå och tråkig?

En lian på skolgården inget normalt skyddsombud i världen skulle godkänna får symbolisera hierarkin. De som är utanför kan ta sig uppåt om de bara vågar just klättra. Klättra allt högre, svinga sig allt vildare. Då blir de sedda. Flera skadar sig.

Läsa och skriva och sånt. Det lär man sig ändå, säger en av lärarna som grundat Solviksskolan.

Samtidigt ska de låtsas vara en riktig skola när konforma myndigheter kommer på besök. Ha böcker och räcka upp handen. För att sedan återgå till fantasin.

Vi proggungar hamnade i stället i den hårda verklighetens svenska skola. Det blev något av en krock. I mitt fall kanske inte så stor som den kunnat bli. Vi hade trots allt tv

För mig var min svenska byskola något av en kalldusch. Med uppfostran som fritt barn i en progressiv miljö var jag inte riktigt rustad för en miljö där en helt annan rangordning rådde.

Där att kunna sagor och måla plötsligt inte längre sågs som relevant och de hemsydda kläderna inte var unika utan konstiga. 

Det var en resa att anpassa sig till samhället. Men man gjorde det. Samtidigt fanns hela tiden en längtan tillbaks. Efter något annat.

Som elvaåring satt jag i en gunga bakom skolgården och sa ”jag passar inte in här”. Min klasskamrat höll med.

Jag blir därför oerhört kluven när jag ser De utvalda barnen. Experiementet är ett fullständigt vansinne. En vuxenvärld som präglar eleverna in i sina Pippi Långstrump-fantasier och föreställningar om vad ett barn är. Vilda. Fria. Men fångade av ett samhälle de inte ska anpassas till utan erövra och störta.

Lakes fråga till en av sina gamla lärare ekar i huvudet 

– Hade ni någon plan?

Det fanns ingen.

Samtidigt var min erfarenhet av svenska skolan att den gjorde samma sak mot mig, fast omvänt. Där fanns också lärare som favoriserade och mobbade oss som inte levde upp till mallen. Övergav stökiga eller missanpassade elever.

Präglade och pressade oss in i den form som skulle göra oss till goda samhällsmedborgare. Kvävde vår kreativitet. Integrerade oss.

Där skulle det spelas hockey, inte klättras i träd.

Det jag upplevde gav mig ett försprång mot mina vänner som gått Waldorfskola var att jag gått igenom verklighetens kalldusch som formbar sjuåring. De klev ut i en verklighet som inte alls var gjord för dem i tonåren. 

En värld som saknade den frihet de vuxna lovat dem, där att kunna måla, leka eller sjunga plötsligt inte var ett fullständigt CV. En värld där du bedöms utifrån kunskaper du saknar och som lärarna sagt att du skulle få ändå.

Det för tankarna till 90-talets Straight Edge-rörelse där unga människor gjorde drogfrihet till en livsstil men samtidigt skulle fortsätta leva i en värld där människor drack alkohol. När folk droppade rörelsen och började kröka långt senare än alla andra landade flera i istället grova missbruk.

Verkligheten knackar till sist på och då saknas skydden andra byggt upp. Man är inte härdad.

Ideologiskt är jag i dag motståndare till både det fria skolvalet och friskolorna. Waldorfskolan har jag i åratal sett som miljöpartistiskt flum. En sektmiljö, om än kanske välvillig sådan.

Samhällsanpassningen skolan gav mig ser jag som en positiv erfarenhet. Man bär de ärr från barndomen som gjort en till människa. Det blev folk av mig med.

Så jag skrattar lite åt vansinnet som kommer fram i dokumentären, sörjer med de traumatiserade. Ser ångesten i de lärares ögon som insett naiviteten i projektet.

Att de inte frigjort sig från hierarkier, favorisering eller mobbing på skolan. Bara blundat för det.

Ska skolan göra oss till goda samhällsmedborgare eller få oss att växa som individer? Kan den göra båda?

Jag kan inte riktigt släppa känslan att det finns en sårad sjuåring i mig som kanske, likt regissören, fått må väldigt mycket bättre i den där flummiga miljön.

Att jag inte vet hur mycket det är Waldorfskolan det är fel på när verkligheten är så skev.