Även i byggbranschen sjunker anslutningsgraden, något som i längden kan undergräva kollektivavtalens legitimitet.

Orsakerna är många, enligt en ny rapport från Byggmarknadskommissionen, en kommission bestående av fack och arbetsgivare som främst arbetar för att stävja arbetslivskriminalitet inom byggbranschen.

Men bland de många orsaker som nämns skulle det vara välkommet med en tydligare rangordning.

Möjliga mindre orsaker kan naturligtvis vara otydligheter i avtalen, eller byggarbetsgivarnas generellt mer svala syn på kollektivavtal än den som råder hos arbetsgivare i andra branscher eller svårigheter för fackförbundet Byggnads att på grund av branschens växlande struktur ge samma medlemsvillkor som mer stabila branscher och tjänstemannafack.

Ändå är det nog för enkelt att skylla på ”krångliga” avtal och branschens beroende av ständigt nya byggprojekt för att förklara utvecklingen.

En uppenbar orsak till medlemsminskningen delar byggbranschen med övriga branscher.

Det är det stora tapp bland medlemmar som noterades efter Alliansregeringens offensiv mot facken 2007 med nya regler och kraftigt höjd a-kasseavgift. Efter det har dock anslutningsgraden repat sig i flera branscher.

För byggbranschen tillkommer dock den orsak som kanske haft starkast inverkan på fackets och kollektivavtalens styrka, nämligen den stora andelen utländsk arbetskraft.

Antalet byggjobbare från andra länder har ökat kraftigt under det senaste decenniet för att vara som högst 2018 med 70 000 arbetare från andra EU-länder.

Därefter har antalet, delvis på grund av coronapandemin, sjunkit till cirka 55 000 personer.

Det är ofrånkomligt att detta faktum har påverkat de svenska fackens förmåga att försvara kollektivavtalen, speciellt då EU under lång tid haft en syn på de byggarbetare från ett EU-land som jobbar i ett annat EU-land som ”handelsvaror”.

Företag har därför relativt fritt kunnat använda dessa arbetare som konkurrensmedel genom att ge dem låga löner. Denna syn har styrt de EU-regler som Sverige förbundit sig att följa.

Många minns säkert den infekterade kampen om ett skolbygge i Vaxholm, den så kallade Lavalaffären.

En dom i dåvarande EG-domstolen förbjöd då uttryckligen svenska fack att vidta stridsåtgärder för att försvara kollektivavtalens nivåer.

Alliansregeringen införde därefter ännu striktare regler för att bakbinda de svenska fackförbunden än mer.

I spåren av uppluckrad lagstiftning har också arbetskraftskriminaliteten ökat.

I dag har EU:s regelverk ändrats. En mångårig kamp för sundare konkurrensvillkor inom EU-parlamentet från inte minst de svenska socialdemokratiska ledamöterna har lyft de sociala villkoren för de EU-arbetare som jobbar i andra EU-länder.

Det måste också påpekas att den svenska byggbranschen aldrig kunnat förverkliga de byggprojekt som landet behöver utan det tillskott av arbetskraft som andra EU-länder kunnat ge.

Men de måste erbjudas svenska kollektivavtal.

Naturligtvis kan kollektivavtalens utformning diskuteras på enskilda punkter, som alltid sker i återkommande förhandlingar på hela arbetsmarknaden. Det är dock inte här avgörandet sker.

Den främsta kampen för större legitimitet för byggbranschens kollektivavtal måste vara att fortsätta kämpa för en svensk kollektivavtalsgrund för alla som jobbar i Sverige.