Bara högerpopulister tycks sakna kommunismen

KOMMENTAR. Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist anser att Vänsterpartiet ”borde få löpa gatlopp” som Putinkramare.

Varför? En vänsterpartist i Nordanstig hade nästan medverkat på ett fredsmöte med Rysslands ambassadör. 

En kristdemokratisk EU-parlamentariker kallade nyligen Vänsterpartiet för kommunister. Orsaken?

Vänsterpartiet vill att befolkningen i Venezuela ska få utse sin president i demokratiska val (det var allt för länge sedan sist), inte att den ska utses av omvärlden.

Är kommunismen på väg tillbaka i vår del av världen? På sociala medier skriker SD-trollen så ofta de kan att så är fallet. 

Men i verkligheten går det dåligt för Europas kvarvarande kommunistpartier. I de flesta av det forna östs länder omvandlades de gamla kommunistpartierna snabbt till socialdemokrater med marknadsliberal inriktning.

De kommunistpartier som är kvar, i Ryssland och Tjeckien, är marginaliserade från politiskt inflytande och sedda som hopplösa nostalgiker från en tid som få vill tillbaka till.

I några länder som Polen med Razem och Slovenien med Levica växer istället en ny ung vänster fram.

Högerns ointresse för, och okunskap om, dagens faktiska vänster gör den svagare i debatten, om debatten handlar om verkligheten

I Spanien, Frankrike, Portugal och Grekland har kommunistpartierna blivit omåkta av en ny modern vänster i form av Podemos, France Insoumise, Bloco de Esquerda och Syriza.

I Frankrike och Italien där kommunisterna en gång var masspartier och satt i regeringar så sent som på 1990-talet kommer de inte ens in i EU-parlamentet längre.

Det enda land i Europa som har ett större kommunistparti är Cypern, men de beter sig mest som sossar när de väl får makten.

Spanien har unikt nog en kommunistisk konsumentminister, Alberto Garcon. Men hans parti är en del av en vänsterallians som samarbetar med det större Podemos, som i sin tur samregerar med det ännu större PSOE. 

Det är inte mycket kvar av kommunistpartierna i Europa och de saknas av få. Vänstern har sedan länge gått vidare i form av nya rörelser och demokratiska socialistiska partier med gröna och feministiska inslag.

I de nordiska länderna finns väl etablerade vänstersocialistiska partier. Vänstern har statsministerposten på Island, sitter i regeringen i Finland och gör statsbudgeten i Danmark.

I Norge och Sverige förbereder sig vänstern på ökat inflytande igen efter nästa val. 

Av kommunisterna finns bara skärvor kvar.

Det lär finnas en rest av de Moskvatrogna kommunister som lämnade VPK 1977, men det var längesedan någon såg dem IRL. Det lilla Kommunistiska Partiet verkar vara i sönderfall. 

Man får nog skynda sig att rödlista eller K-märka de svenska kommunistpartierna om man vill ha kvar dem, oklart varför.

Det ser inte mycket bättre ut för kommunismen globalt. Vänstern är stark i många länder, men kommunistpartierna oftast svaga.

I länder som Nepal och Sydafrika sitter kommunister i regeringsställning – i Sydafrika som en del av ANC. Annars är det ont om folkvalda kommunistregeringar i världen.

Kina och Vietnam väcker inte längre någon längtan eller beundran bland europeiska vänsterungdomar.

De leninistiska marknadsdiktaturerna verkar idag mest beundras av globala storföretag, för världens högsta tillväxt och att aktieägarna inte behöver bekymra sig om fria fackföreningar som ställer krav.

Ingen verka sakna kommunisterna, allra minst vänstern. Man kan ju tycka att även högern borde vara nöjd.

Vilken historisk seger när vänstern har ändrats så fundamentalt och gamla diktaturer har fallit. Men det verkar inte riktigt vara så.

I stället anar man en fantomsmärta hos den höger som trivs så bra med det kalla krigets världsbild. Ibland förnimmer man även en viss förvirring – som när Putins Ryssland får spela kommunismens roll. 

Putin har mest gemensamt med andra högerpolitiker som Orban, Trump och Erdogan.

Stora delar av högern fortsätter angripa en politisk motståndare som inte längre finns. En kommunfullmäktigeledamot för Vänsterpartiet kan få Stalin nedkörd i halsen om den vill ta bort avgifterna i kollektivtrafiken eller bygga en ny parklek.

De kommunistpartier som är kvar, i Ryssland och Tjeckien, är marginaliserade från politiskt inflytande och sedda som hopplösa nostalgiker från en tid som få vill tillbaka till

Men att kommunismen skulle stå inför en comeback i vår del av världen framstår som lika troligt som att Max börjar sälja rökt böckling istället för hamburgare. Efterfrågan finns helt enkelt inte.

Så varför börjar delar av högern och Sverigedemokraterna skrika om kommunism nu?

När Trumps supportrar stormat kongressen, när Erdogan fyller fängelserna med politiska motståndare och Orban avskaffar demokratin samtidigt som han får miljarder i stöd av EU.

Just därför skriker de om kommunism. Om vänstern är kommunister, då är det väl inte så farligt att SD är rasister och att Sverigedemokrater delar nazistpropaganda? 

Om vänsterpartister som vill ha sex timmars arbetsdag och inför fria glasögon för barn kan likställas med Sverigedemokrater som åker på camp Auschwitz och hyllar Orbans auktoritära styre, då finns nya möjligheter.

Nya möjligheter för moderater och kristdemokrater att regera på rasisternas nåder. Det är därför de dammat av kommunistspöket. Extremhögern kan bara komma till makten med hjälp av den vanliga högern, det är en gammal europeisk sanning.

I valet 2022 kan det ske i Sverige, det är därför de pekar åt andra hållet och skriker om kommunism.

Mycket tyder på att tonläget blir uppskruvat inför valet 2022. Sverigedemokraternas försök att kleta ned socialdemokraterna med nazism är ytterligare ett exempel på falsk verklighetsbeskrivning.

Syftet är att sudda ut skillnaden mellan sanning och lögn.

Ytterligare ett villospår där larmet ska dölja det faktum att hotet mot demokratin idag kommer från höger. Från de som hejar på när Trump ljuger om valfusk, från de som vill tysta public service och från de som normaliserar ren rasism.

Men det är inte säkert att de lyckas. De flesta människor tror varken på kommunismens återkomst eller att socialdemokraterna var nazister. 

Högerns ointresse för, och okunskap om, dagens faktiska vänster gör den svagare i debatten, om debatten handlar om verkligheten.

Visst ska lögner bemötas, men vänstern gör nog därför klokt i att förhålla sig till verkliga problem och fokusera på hur ett bättre mer jämlikt samhälle kan byggas.