Timbro borde fråga sig vad ett arbete är värt om det är meningslöst

Vi lever i den bästa av världar, deklarerar magister Pangloss i Voltaires roman Candide. Vilka vedermödor han och hans elev, som gett namn åt boken, än tvingas genomleva håller han fast vid sitt optimistiska credo.

Jag kommer att tänka på Pangloss när jag läser Caspian Rehbinders recension av Klass i Sverige och sedan hans svar på redaktörerna Suhonen och Therborns debattartikel.

De andas en förnöjsamhet som är rent stötande i ett samhälle där föräldrar förtvivlar över att deras barn inte får det stöd de behöver i skolan.

Där sjuka kastas ut ur sjukförsäkringen trots att de inte är friska nog att arbeta, där löntagare dag efter dag går till ett jobb där de finner sig reducerade till mänskliga robotar.

När vi utvärderar hur väl vårt samhälle är organiserat, vad ska vi då jämföra med? Hur det var förr, hur det är i andra delar av världen? Eller hur det skulle kunna vara?

Reallönerna har stigit, konstaterar Rehbinder. Javisst, men vems förtjänst är det? Rehbinders finansiärer i näringslivet, som går in i varje avtalsrörelse med nollbud? 

Det inte tack vare den rådande ordningen, med dess tendens att samla både rikedom och makt på ett fåtal händer, som heltidsanställda fått mer att röra sig med – utan tack vare de organiserade motmakterna mot denna ordning.

Men, säger Rehbinder, Katalys visar själva att arbetarklassen – definierad som människor i arbetar- och lägre tjänstemannayrken – har minskat som andel av den arbetande befolkningen.

Jag vet inte om det är så mycket att slå sig för bröstet för, att färre sysselsätts i sådana yrken när den tekniska utvecklingen går framåt och många av de varor vi konsumerar produceras utomlands. 

Man kan i alla fall inte, som Rehbinder gör, därav dra slutsatsen att allt fler har makt över sin arbetssituation.

För att analysera makten över arbetet räcker det inte med att titta på hur människor rör sig mellan olika yrken. Man måste också undersöka hur innehållet inom ett och samma yrke förändras.

När EU:s organ för förbättrade levnads- och arbetsvillkor, Eurofound, studerade vad européer gjorde på jobbet 2016 konstaterade de att medan det över tid blivit färre som sysselsätts i de mest rutinartade yrkena hade de rutinmässiga inslagen i alla jobb ökat i mycket större utsträckning.

Lagerarbetaren Karin, som medverkar i min bok Arbetets mening, berättar hur arbetsgemenskapen slagits sönder sedan man börjat jobba med hörlurar där var och en arbetsleds av en robotröst.

Förr löste kollegorna arbetsrelaterade problem ihop, nu jobbar man sida vid sida men inte tillsammans. Här är det tekniken som styr människan, inte människan som styr tekniken.

Carina, som jobbar i hemtjänsten, älskar sitt jobb.

Men utrymmet att göra det hon ser som arbetets kärna – att vara ett socialt stöd och värna vårdtagarnas värdighet – är begränsat sedan man, som ett led i marknadsanpassningen, började detaljstyra verksamheten.

Arbetsinstruktionen övertrumfar Carinas professionella omdöme.

På industrin där Natalie jobbar sitter en stor klocka på väggen och räknar ner sekunderna. Efter 4 minuter och 57 sekunder går bandet vidare och man börjar om med samma arbetsmoment igen.

”Man kan göra det i sömnen, känns det som”, säger Natalie. De självstyrande grupper som på 70- och 80-talet monterade från ax till limpa, med arbetscykler på flera timmar, är ett minne blott.

Utbildningskraven för att få ett jobb har höjts. På så vis har jobben blivit mer kvalificerade.

Men befolkningens utbildningsnivå har stigit än mer än utbildningskraven. Och kraven för att utföra ett jobb är inte nödvändigtvis desamma som för att få jobbet.

För att analysera makten över arbetet räcker det inte med att titta på hur människor rör sig mellan olika yrken. Man måste också undersöka hur innehållet inom ett och samma yrke förändras

SCB:s arbetsmiljöundersökning visar att andelen som upplever att de har för enkla arbetsuppgifter ökat från 1997 till 2019.

Lars arbete på Migrationsverket kräver akademisk utbildning. Men numera träffar han bara undantagsvis de sökande. I stället bedömer han skriftliga ansökningshandlingar.

Och medan han förr skrev stora delar av sina beslut själv hämtar han nu färdiga formuleringar ur en databas.

Han minns tillbaka till tiden då han jobbade på bygge, hur han och arbetskamraterna kände att de hade en yrkeskunskap som basarna var beroende av.

Det finns de som får möjlighet att utvecklas i sitt arbete, som blir lyssnade på och är del av en arbetsgemenskap. Som ser hur deras arbete är till nytta för andra. För dem är arbetslivet en meningsfull del av tillvaron.

Men så finns de vars arbete inte upplevs som meningsfullt i sig. De timmar man tillbringar på jobbet sätts livet på paus, man går dit bara för att få råd att leva sitt liv efter arbetsdagens slut.

Var tredje arbetande i Sverige upplever att arbetet, bortsett från lönen, inte bidrar till att göra deras liv bättre.

Nästan hälften av dessa – 16 procent på totalen – rent av att jobbet försämrar deras liv. Se där, ytterligare en ögonblicksbild av klassamhället.

Var tredje, är det bra eller dåligt? Det beror vad man jämför med, förstås. Om man jämför med hur det skulle kunna vara har vi en lång väg kvar att gå.

För vi lever inte i den bästa av världar. Och de som förnöjt lutar sig tillbaka och överlåter samhällsutvecklingen åt maktens gravitationskraft lär knappast ta oss dit heller.