Våren 2011 var stämningen upprymd på redaktionen där jag jobbade. 

När Tunisiens president Ben Ali avgick toppade vi tidningen med rubriken: ”Folket vann första ronden.” 

Vi skrev om ”diktatorer som faller som dominobrickor”. Om hur Jemens kvinnor gick i frontlinjen. Om hur det var facklig organisering – inte Twitter – som lagt grunden för den egyptiska revolten. 

Det finns en anledning att kulturer världen över firar våren. Ljuset som väntar leder vägen genom vintern. Och vi hade ett överskott av mörker att skingra. 

Hösten 2010 var Europa alltjämt sargat av finanskrisen, ett parti med nazistiska rötter tog plats i riksdagen och den islamistiska terrorismen gjorde entré med det första självmordsdådet på svensk mark. 

När arabiska våren anlände kändes plötsligt allting möjligt.

Vi var hundratals mil bort men där i tanke och hjärta. Vi följde lajvsändningarna och kände Tahrirtorgets puls. Framför oss såg vi en blomstringstid för de värderingar vi lärt oss att hålla högst: Frihet, rättvisa, jämlikhet. För demokratin. 

Det varade inte så länge.

Förhoppningar grusades. Folkresningar krossades. Gamla despoter avlöstes av nya.

På flera håll ersattes envälde av något än värre. Libyen störtade ned i kaos. På plats i Syrien såg jag inbördeskrigets mänskliga kostnad. Frågan är inte om det är rätt att göra uppror. Frågan är när priset blir för högt. 

Efter 2011 följde ett årtionde av demokratisk recession. Trump, Putin och Bolsonaro har varit den auktoritära vågens omslagspojkar. Även om förmögenhetskoncentration sannolikt spelar större roll än enskilda förgrundsfigurer är de flesta överens – det är höst igen. Och precis som för tio år sedan längtar många efter ljusglimtar.

Finns det hopp i historien, läxor att lära av arabiska våren?

I Arbetet Global skriver Helena Hägglund, som bevakade händelseutvecklingen i Kairo, om en regim som lärt sig frukta sina undersåtar. Om en fackföreningsrörelse som är tillbakapressad men medveten om sin makt. Om hur erfarenheter kan användas som grund för framtida handlande. 

Det finns också ett antal lärdomar för journalister som besjälas av att människor kämpar för varandra och för någonting bättre.

Som vikten av att vända blicken mot framtida utmaningar snarare än bländas av stundens triumf. 

Som att rapportera utan att vare sig romantisera – eller förringa det faktum att folk faktiskt kan störta diktatorer.